Aftonbladet – 28 juni 1870, sida 2

landet af de orleaiska prinsätnas begge n. — Om nämnda familjs återvändande till ankrike än ej skalle medföra någon fara r den napoleonska regeringens bestånd, så ö de örleanska Piilngaröa Ubck j så älskades h så efterlängtade i Frankrike, att karmaren deraf skulle kännä sig benägen att erkalla dem, hvilket sannolikt skulle gifva ledning till eh nåfot förökad; om än frukt. s verksamhet från deras anhäpgares öidn Kejsaren är alldeles emot att prinsarne ervända till Frankrike och på midsommarigen skulle ministrarne samla sig i Saint Ioud för att rådslå om den hållning regengen borde intaga i denna fråga. Såsom an finner Kar. Kertigöti at Nemöurs icke tnortecknat brefvet och orsakon dertill påståg wa, att hans barn vägrat lemna sitt bifall till. Isynnerhet lär det vara grefven af aris som arbetat på skrifvelsens afsändande, p han täres af hemlängtan och känner sig ycket olycklig öfver att nödgas vistas i främande land: Den kill, sem. Sottmerset ,Beaitmont den I dennes begärde det engelska underhtisöte låtelse att få inlemna, och hvilken gick t på, att de biskopar, som hädanefter utämnas, icke skulle erhålla säte i öfverhuet, blef, såsom bekant är, afvisad med 158 öster mot 102, således en majoritet af 56 öster (icke 12, såsom gehöm tryckfel upp afs i gårdagsnumret). Motionären motiveade sitt förslag i korthet sålunda: Den akna och enkla frågan vänder sig omkring len punkten — sade han — huruvida år 870 underhuset ännu kan tåla ett system, under hvilket representanterna för en becännelse, som knappt ännu räknar majorieten af landets invånare till sina anhängare, fall den ännu ens är i pluraliteten, skulle oehålla sina platser i pärlätmöntet: Desse errars närvaro i parlamentet är icke bä nelig hvarken för kyrkan eller för staten, och i lagstiftningens annaler kunde man inhemta, att de väl stundom försatt regerinsen i tacksamhetsskuld till dem, men dermot alltid ställt sig emot folket. Motionären uppmanade underhuset, icke att upphäfva En lag, utan afskaffa ett. rivilegium som är lika orättvist som otidsenligt och förnuftigt. Under den vidare gången af sitt anförande förklarade Beaumont oförstäldt, att om man icke grepe sig an med en kyrkoreform, skulle han för sin del icke sätta sig emot agitationen för kyrkans skilsmessa från Staten: i Förslaget understöddes af Locke King, somm isynnerhet lade vigt på, att biskoparne ej äro till nytta för öfverhuset och på sin höjd genom sina pligter som peers hindrades i sina andliga åligganden, I intet katolskt land bade biskoparne såsom sådane säte i parlamentet, och protestantiska länder tänkte icke på att gifva biskopar tillträde dit Å sin sida bade sir W. Lawson ingenting annat att anmärka mot förslaget, än att det icke ginge nog långt och från parlamentöt uteslöte de nuvarande jrelaterna såväl som dem, som hädanefter komma att utnämnas, Premierministern bekämpade deremot förslaget och uppehöll sig förnämligast vid inkastet, att det skulle vara i högsta grad opolitiskt att, ifall billen antoges, lemna de nuvarande biskoparne qvar på deras platser i öfverhuset. Så länge den engelska statskyrkan förblir en statsinstitution, ansåg han det icke klokt att försvaga statens, den yttre verldens, samhällets, den allmänna meningens och den moderna civilisationens inflytande på biskoparne genom att beröfva dem deras platser i öfverhuset: Utan tvifvel äro prö laterna ej frie från fel, men de hade dock alltid utmärkt sig genom sitt sjelfständiga sinnelag, och hvad anginge de prelater, som på den senaste tiden blifvit utnämnde af liberala regeringar, så hade de regelbundet stått på oppositionens sida, Sedan Beaumont afgifvit ett kort genmäle, fick saken den utgång, som här ofvan nämndes. En annan vigtig fråga, den om dödsstraffet har åtminstone indirekt varit å bane i underhuset. De ofta hörda klagomålen öfver det skenbara godtycket vid benådningsrättens utötvande af kronan, representerad af inrikesministern, ha nemligen föranledt sir George Jenkinson att inlemna ett lagförslag, som vid dödsdomar skulle bereda tillfälle till ett utomordentligt vädjande till högre instantie. Ex appellationsdomstol, bestående af tre domäre och tre medlemmar af det hemliga rådet, skulle enligt detsamma tillsättas, och vad skulle tå ske med stöd af ett domstolsintyg att nya omständigheter kommit i dagen, hvilka stodo i sammanhang med frågan om brotts ligheten. Vidare skulle inrikesministern offentliggöra skälen till en lifdömds benådning. De talare, som uppträdde erkände väl i allmänhet de nuvarande olägenheternas tillvaro, men ansågo motionären ej ha funnit rätta vägen att afhjelpa dem. Inrikesministern fäste till och med uppmärksamheten på de många fall, der brottsligheten blifvit obestridligt ådagalagd, men fråga kunde uppstå, huruvida dödsdom voredet riktiga straffmåttet. Generalprokuratorn var af samma mening, men han ansåg för öfrigt äfven ett vad i fråga om brottsligheten gagna till föga, emedan under hela detta århundrade väl icke något fall förekommit, att en oskyldig blifvit afrättad. Yrkandet på billens andra läsning blef efter denna diskussion afslagen utan omröstning. Ater har man i Eogland bevitnat en af dessa många fester med gammaldags pomp och ståt, hvarpå nämnda i afseende på gamla plägseder så konservativa land har synnerligen rik tillgång. Vid universitetet i Oxford begynte den 21 dennes den s. k. bkommemorationsfesten. Denna gång var listan på hedersdoktorer ovanligt stor och upptog åtskillige män, som äfven på fastlandet blifvit berömda. Hederspromotionen varade ungefär två timmar. Hvarje namn uppropades med den öfliga formeln: Placetne vobis, do