Aftonbladet – 28 juni 1870, sida 2

tina med ett litet leende, i det hon fattade sin hatt och en elegant bunden bok. Förlåt, fröken Martina, sade Cornelia, är det inte de huggormars afföda, en roman, ni håller i handen? Martina nickade ett tyst ja med hufvudet och ämnade gå förbi, då Cornelia varnande sträckte ut handen. Kasta bort den der styggelsen! o, kom, barn! Se här tag emot, hon räckte Martioa en hel bundt små tryckta skrifter. Jag respekterar hvar och en menniskas åsigter, men jag föredrar, åtminstone för ögonblicket, min roman. Martina gick hastigt förbi och Cornelia sjönk halft vanmäktig mot stolskarmen, under försäkran att hon aldrig tillförene sett en ung synderska med ett mera förstockadt ansigte. Hon är ett oförståndigt barn, sade fröken Denkwart, och fäller ord, som inte alltid ha någon djupare mening. Således inte heller sann! O, jag beklagar den, som gifvit kenne en så missriktad uppfostran! Hon har alltid stått under tin uppsigt och vård, svarade fröken Denkwart med ett svagt försök att le, hon har alltid varit ett godt barn; kanske har hon på senare ären visat sig ha en egen vilja och litet nycker... Jaja! frukten är inte genast mogen, men ve den, som låter den mogna under sådana förhållanden, att den måste: afhöggas och kastas i den brinnande elden!,.. Fröken Denkwart drack hastigt ur ett glas vin. O, så förskräckligt,, sade fru Bernard, som fortfor att äta smörtårtor. (Forts.)