Aftonbladet – 28 juni 1870, sida 2

iheter, afkastade presterskapet denna an-jf igna patriotiska mask för att sluta sig tilllr e från Rom i stora skockar tillströmmande je f iteria. Åttgöra det sjelfständiga, och frialf elgien trälbundet under ultramontanismen, åttä irslöa nationens intelligens, att göra dettalg L rikt begåfvåde och för alla framsteg så!, armt lifvade folk till en äf den möst förfä4 ude vidskepölsö försoffad och klafbunden krea !g; an blef nu det hårdnackadt fullföljda1l tet. Do belgiska friheterna förbannades i Rom, lå en just de som förbannade dem gjorde sigld em i rikt mått till godo för framgången afl( ina förhatliga planer. Med tilihjelp af un-!r ervispingsfribeten öppnade Joyolas lärjun-r ar tisentals skolor, dit ungdom kom för att ricka deras förnedrande lärors gift. Asso-v iationsfriheten satte dem i stånd att åter-pprätta otaliga kloster, och från dessa osed1 ghetens härdar, der sambhällspligterna för-t ktas och naturens lagar kränkas, utgingolr upphörligt ignorantinerbröder, fanatiker il; Illa möjliga slags kåpor, som ända till afigshäste byär spridde den jesuitiska underisningens gift. Detultramontanska presterskapet egde desstom nio lärareseminarier för folkundervisiogen, medan staten endast egde två, så att le af staten, provinsen och kommunen orsaniserade offentliga skölortia måste mottäga n mängd lärare, som Loyolas sällskap sjelf vildat. — Det var först 1842 en lag promulserades som organiserade folkundervisningen. Denna lag gjorde den katolske presten till sjelfskrifven myndighet öfver alla de offentiga skolorna. Han inrättade kyrkliga inspektörer i stiften och kantonerna. Han gaf presterskapet kontrollen öfver de böcker som begagnades vid undervisningen. Han gjorde undervisniogen i religionen oöh möraleny i folkskolörna obligatorisk, och gjorde på detta sätt religionen och moralen till ett, det vill med andra ord säga, han dekreterade att moralen, som är oberoende af alla kyrkliga dogmer och de ultramontanska lärorna, som äro en negation af all moral, böra anses som en och samma sak. Lagen af 1842 stadgade slutligen att kyrkoherden eller hans vikarie kunde när söm helst besöka skolan för att förvissa sig att skolläraren giorde sin skyldighet på ett sätt som var egnadt att tillfredsställa jesuitgeneralen pater Beckx. Sålunda har i de offentliga skolorna ej mindre än i de otaliga privata läroanstalter som blifvit grundade och underhållas afpresterskapet och de religiösa korporationerna, den förderfiiga propaganda som börjades 1832 och lagligt organiserades 1842 fortsatts och oupphörligt utvecklats ända till 1870. Det är på detta sätt denna förgiftving af de unga generationerna efter trettioätta år blifvit en verklig svart pest. Och de doktrinär-liberala, som nu i snart ett fjerdedels sekel suttit vid makten, ha utan att röra ett finger sett det onda oupphörligt ripa omkring sig, de ha förblifvit känsloösa vid anblicken af detta ett helt folks förfäande! Af en så kallad politisk moderation, som i sjelfva verket endast var en oursäktlig svaghet, ha de ej velat föra brännjernet till detta nesliga sår, som med hvar dag alltmer frätte omkring sig. De ha ej haft mod att afskaffa denna förderfliga lag, som öfverlemnade den belgiska ungdomen ät den nyare civilisationens oförsonliga fiender. Den doktrinära liberalismen inhöstar nu den skörd hon utsått. I stället för att bilda medborgare, ha hennes skolor endast frambragt fanatiker. På landsbygden, isypnerhet den flamländska, har det onda antagit verkligt hotande dimensioner. En radikal reform at undervisniogen såväl i folkskolorna som i de lärda skolorna i Belgien har för landets välfärd blifvit en trängande nödvändighet. Lagstiftande kåren i Frankrike sysselsatte sig mot slutet af förra veckan med en fråga, som flere gånger varit å bane inom den franska pressen, nemligen om upphäfvandet af den landsförvisning, som träffat den franska grenen af bourbonska konungafamijep. Ett utskott har af kammaren tillsatts för att afgifva utlåtande i denna fråga och i sammanhang härmed har deputeraden markis de Pire framstält en interpellation, om icke med landsförvisningens upphäfvande skulle följa äfven återställandet af de orleanska godsen, som blifvit indragna till franska kronan. Prinsarna af den orleanska grenen hafva, i anledving af att denna för dem så vigtiga sak skulle afgöras af lagstiftande kåren, till dess president skrifvit ett bref, hvilket kom honom tillhanda den 23 dennes. Det är stäldt till hela kammaren och lyder sålunda: Herrar deputerade! Till eder har en begäran blifvit framstäld om upphäfvandet af de undantagsåtgärder som drabba oss. I anledning af detta förslag kunna vi icke iakttaga tystnad. Redan år 1848 under republikens tillvaro hafva vi protesterat mot den lag, som drifver oss i landsflykt, en misstroendets lag, som icke af något rättfärdigas. Ingenting bar sedermera rättfärdigat den, och vi förnya nu våra protester inför landets representanter. Det är icke en nåd vi begära, det är vår rättighet, den rättighet som tillhör alla franswän och hvilken blott vi ensamma sakna. Det är vårt land som vi återfordra, vårt land som vi älska, hvilket vår familj alltid redligt tjenat, vårt land, från hvilket ingen af våra traditioner skiljer oss och hvars blotta namn ständigt kommer våra hjertan att klappa; ty för de landsflyktige finnes ingenting som ersätter fäderneslandet. Twickenham den 19 Juni 1870. Ludvig Philip af Orltans, grefve af Paris; Frans af Orltans, prins af Joinville; Henrik af Orltans, hertig af Aumale; Robert af Orlans, hertig af Chartes., Flera tidningar ha uttalat sig för det rättvisa i att prinsarna nu finge återvända, men utskottet hyser ej samma åsigt. Ett telegram i vårt gårdagsblad meddelade nemligen, att nämnda utskott afgitvit stt utlåtande, hvari det heter: Det vore visserligen önskvärdt, att alla spår af politiska söndringar 0 F T SE