Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 3

lägre folkets rätt att utföra sin talan både vi riksdagen och inom kommunen. De orepresente rade utgöra omkring ; af det svenska folket De skäl, hvarpå vi grunda våra anspråk på del aktighet i val för de båda anförda kategorierna äro följande: 1:0 att skatt är skatt, ehvad den uppföres på debetsedeln eller tages ut indirekt. En summ af omkring 13 millioner rdr erlägges årligen dels till staten, dels till kommunalmyndigheterna fö! bränvin. Denna summa utgår till 5, af de or presenterade eller lägsta. En tull af omkring 1; millioner rdr är lagd på kaffe, socker och andra s. k. nödvändiga förbrukningsartiklar. Denna skatt erlägges också, åtminstone till ?; eller 3,, af de orepresenterade. När härtill kommer, att dessa, i likhet med de representerade, betala skatt efter första artikeln, så synes att dessa draga omkring halfva skattebördan; 2:0 att när vidare i betraktande tages, att de orepresenterade utgöra omkring , af de värnepligtige, som i en framtid ofelbart komma att tagas i anspråk för landets försvar, och då den tid, som åtgår i och för vapenöfningar, har ett stort peeningvärde, så inses lätt, att alla dessa uppoffringar rättvisligen icke kunna göras utan motsvarande rättigheter. Sådana har äfven det lägre folket i vårt grannland Danmark, till en ganska betydlig del, äfven i Norge, hvarför vi fordra, såsom en gärd af den fullkomligaste rättvisa, likställighet med Danmark, i hvilken riktning ock det norska folket för närvarande sträfvar. De skandinaviska länderna befinnasigi en mycketo gynnsam belägenhet till sina 8. k. äregiriga grannar. Skall Skandinavien för framtiden kunna bevara sin frihet och sjelfständighet gentemot dessa, så fordras här, såsom idet lilla Schweiz, att hela folket icke allenast är vapenöfvadt, utan ock villigt att uppoffra sig för desamma. Men huru kan man fordra sådant af de ; som man hittills ansett böra hafva blott skyldigheter, men inga rättigheter. Skola de med kraft och lust strida för sitt lands sjelfständighet, så böra de åtminstone veta med sig, att de hafva något, om än aldrig så litet, att kämpa för, då det i motsatt fall kan göra dem detsamma, om de stå eller falla. Vi anhålla derför i djupaste underdånighet hos E. M:t om ingenting annat än hvad som ligger i hela landets välförstådda intresse, hvilket väl ock måtte vara konungamaktens, nemligen att blifva förbjelpta till att komma i åtnjutande af vår tillständiga och oafhändiga rätt. Det första vilkoret härför är, att åttahundra riksdalersstrecket tages bort, och att hvar och en svensk medborgare, som fyllt 21 år och icke förverkat medborgerligt förtroende, må få anses såsom politiskt myndig person och erhålla sin andel af representationen, såväl i staten som inom kommunen. Sker ej detta, så är nationen söndrad i två mot hvarandra fiendtliga läger, af hvilka det, som är under det nämnda strecket, är det ojemförligt starkaste. Hvart och ett rike, som är söndradt mot sig sjelft, varder förödt, och hus faller på hus,, säger skriften; något, som här tör hafva tillämplighet. Det är icke vår afsigt att uttala något, som kan hafva utseende af hot att med våld tillegna oss hvad som bör tillkomma oss, utan endast att bönfalla om att erhålla detsamma på petitionens fredliga väg. Enighet ger styrka, och denna kan landet mer än väl behöfva, om det skall kunna i farans stund försvara sin frihet och sjelfständighet samt den andliga och materiella utveckling, som hittills är vunnen och, med Guds hjelp, hädanefter ytterligare skall vinnas. Före år 1865, som börjar en ny era i landets politiska utveckling, var nationen delad i fem särskilda läger, som stodo mer eller mindre fiendtligt emot hvarandra; det första hade stora rättigheter, men så godt som inga skyldigheter; det andra hade större rättigheter än skylligheter; det tredje hade rättigheter och skyldigheter, som temligen noga uppvägde hvarandra; let fjerde hade få rättigheter, men många skylligheter; det femte hade många skyldigheter, men ngen enda rättighet, om ej den, att tiga, lida och lö. Nu äro dessa fem partier i så måtto förenklade, att de utgöra blott tvenne. Nådigste konung! Värdigas undanrödja den skiljemur, som delar aationen i tvenne delar, och vi skulle blifva ett nigt och starkt folk, som tryggt kan se framtiden an och som skall veta att häfda sin plats bland erldens bildade folk. Detta är vår underdåniga ch innerliga bön. Vi frambärda etc. Ordföranden upplyste härefter, att vid ett lagen förut vid Katrineholms jernvägsstation ållet folkmöte, som bivistats af omkring 300 ersoner, hade samtliga närvarande, bland vilka voro såväl representerade som orepreenterade, lofvat underskrifva denna petition. ön annan talare vid namn Wetterström uppnanade nu de församlade att teckna sina amn under skrifvelsen, men ehuru denna ippmaning mottogs med starka bifallsrop, örspordes ingen vidare påföljd deraf. En hr Iåkansson uppläste en i Östgötha Corresponenten införd korrespondens från Hanekinds ärad, hvari äfven nödvändigheten af jemnkhet i afseende å politisk och kommunal östrätt framhölls. Den upplästa artikeln nottogs med ropen: bra!, hurra!, hurra ör de fattiga! m. m. d. Ordföranden uppe iste en adress af hr Munck af Rosenschiöld, vari bland annat visades betydelsen och ttan af folkmöten. Litteratören Westelus från Skåne höll, efter att ha bedt om rsäkt, att han, ehuru främling, uppträdde id detta tillfälle, ett föredrag, uppmanande eri, bland annat, att ej följa de exempel, om åtskilliga i landet hållna folkmöten gifit, i att ej röra sig med en mängd fraser ch rikta bittra utgjutelser och stickord mot olitiska motståndare. Låtom oss, sade alaren begagna ett stridssätt, som tillvinner åra motståndares aktning, låtom oss krafigt och värdigt uttala vår mening, så att et ljuder såsom ett enhälligt från svenska olkets läppar utgående: Jag vill, och låtom 88 vara öfvertygade, att äfven bland de onservativa finnas män, fullt ut lika rättkaffens, varmhjertade och fosterlandsälskane som vi. Talrika och starka bifallsrop sljde på detta yttrande. Ordföranden, som öfrigt follkomligt instämde med hr Westeius, menade dock att han begått ett missig, om han höll sig för en främling; här unnes inga representanter från olika proinser utan blott svenska medborgare. Icke estomindre uppträdde strax derpå en herr tenman och bad mötet på det bevekligaste tt i petitionen insätta en liten paragraf tör orfländingarnes räkning, ty de voro i stort ehof af upplysniovg, Detta tal mottogs itagligen med något blandade känslor, och pen: ned från tribunen! det går sönder; . fl. läto höra sig. Hr Munch af Roseniöld ville till det af hr Westenius betn-— 0 HÖ a m-sm TT T