Aftonbladet – 27 juni 1870, sida 2

1 Mk oy 0) JA EZ PÅ INUVIBUATUT SEP NAR LUVT a oeaker med hufvudet betäckt af en ingainda beqväm peruk i sin stol vid underhu-s: ts bord. Någon vikarie har han i vanliga! B ul icke till sin hjelp såsom ordförandena ilq ustlandets kamrar, hvilka efter behag kunna , ta aflösa sig af sina förste, andre och tredjelh iceordförande. Han har blott den enda för-!n vånen, att en särskild ordförande finnes vidlt omitebehandlingar, the chairman of commit1: ses. Men deremot är han rikligt ersatt förl ö itt mödosamma kall: utom fri bostad i parlanentshuset uppbär han 5000 (omkring 90,000 i dr rmt i aflöning). Den 20 dennes förekom det allet, att talmannen, John Evelyn Denison, P nåste formligen begära permission af under-li uset för att kunna på några timmar resal3å ill Oxford. Detta universitet har erbjuditk wonom värdigheten af hedersdoktor, och dilomet kan endast vid festen personligen motagas. För en gång var han nu undantags-d is en verklig talare och framhöll å ena sidan c möjligheten att utan några timmars permis-1 ion kunna fullgöra detta vilkor och å denls indra det opassande i att afstå från den ho-l1 iom erbjudna hedersbetygelsen. Naturligtvis 1 rade underhusets medlemmar ingenting attlt nvända mot ansökningen; tvärtom skyndadel: såväl Gladstone som Disraeli att förklara,l) utt underhuset fann sig sjelf hedradt af denli ira, som tillämnades dess talman. Derpå be1 viljades ansökningen enhälligt och beslöts, att hr Dodson, ordföranden vid komitebehandlin-, arne, följande dagen skulle intaga ordförandeplatsen. Ett så tungt maskineri erfor-. dras för att för en gång släppa talmannen lös ur hans stol. Sedan denna högvigtiga affär blifvit undanstökad, skred man till fortsatt behandliog af folkundervisningsbillen. Diskussionen öppnades genast med ett anfall mot regeringens senaste förslag af en af underhusets mest betydande personligheter, dissentern H. Richard, en f. I prest, som framställde ett motförslag. Enligt detta skulle tillskotten till de af staten understödda, af frivilliga bidrag grundade konfessionella skolorna icke, såsom Gladstone för en vecka sedan antydde, förhöjas. Jemte detta negativa anspråk framställde talaren ätven det positiva, att ett nationelt folkskolesystem måste innehålla skoltvåvg samt att religionsundervisningen i ifrågavarande skolor icke skall arskaffas på statens bekostnad, utan bör bestridas af de enskilda religionssamfundens egna tillgångar. I en grundlig granskning af hela frågan om religionsundervisningen sökte talaren ådagalägga, att gynnandet af de konfessionella skolorna genom förhöjda anslag skulle leda derhän att beskatta en hvar för hans grannes religionsundervisning, vidare att en färglös allmän religionsundervisning vore för obestämd för att kunna på ett tillfredsställande sätt meddelas af skollärarne, och slutligen att den knapt heller skulle tillfredsställa lärjungarnes föräldrar. I det hela taget uppställde talaren såsom hufvudgrundsats, att staten skulle öfvertaga undervisningen i de egentliga skolämnena, men religionen öfverlemnas åt kyrkan. Sedan flere talare härefter uppträdt i olika riktniogar och till en del temligen mycket utom ämnet, tog slutligen Forster, vicepresidenten i undervisningsbyrån, ordet och förklarade utförligt hvarföre regeringen icke kunde antaga Richards förslag samt försvarade derpå regeringsförslaget i dess förändrade skick. Religionsundervisningsfrågan hade — sade han — under de sista tio åren förhindrat lösningen af den så angelägna skolsaken, och han besvor underhuset att icke längre utestänga ljuset från ungdomens stig. Han visste personligen, att majoriteten af föräldrarne är för religionsundervisning i skolorna, han trodde vidare, att intet konfessionslöst system skulle röna allmän belåtenhet eller lända till allmänt bästa, och det vore honom derföre omöjligt att understöda en dylik plan. Forster slutade med en uppmanin till underhuset att lemna små tvisteiämnen å sido och tillmötesgående understöda regeringen i hennes försök att undanrödja hufvudhiodret. Såsom ett telegram i lördagsbladet meddelar, blef också Richards amendement förkastadt i ett följande plenum. Öfverhuset hade redan förlorat mycken tid på att utarbeta Married womens property bill, som tillåter hustrun att sjelf förvalta sin egendom, på att diskutera den paragraf för paragraf, på att antaga den till första läsning 0. s. v., då det den 21 dennes plötsligt upptäckte, att det begått ett misstag och att det vore nödvändigt att uppsätta ett splitter nytt lagförslag. Den ifrågavarande billen tillät t. ex. hustrun att slösa bort sin egendom och derefter af mannen fordra underhåll. Detta missbruk, hvarmed familjchefen hotades, föreföll så mycket mera himmelsskriande, som hustran hittills icke haft några rättigheter. Bkada blott, att man glömde, att mannen under nuvarande förhållanden också kan förslösa icke blott sin egen, utan båda makarnes egendom, och att det då ofta blir hustrun, som får draga försorg om familjen. Emellertid återförvisades billen till utskottet Gi nt behörigen kalfatras, . I bonden hö Is en 20 dennes i arkitektinstitutets stora sal en sammankomst af temligen besynnerligt folk, som anser den nuvarande tidpunkten just lämplig att bana väg för en återförening af den kristna kyrkan under påfvens öfverhöghet, men likväl med avilkorligt förkastande af hans sanaste anspråk. En betydlig del af de församlade bestod uppenbart — skrifyver en sondonkorrespondent — af upga prester al höganglikanskt eller ritualistiskt skrot och korn, eu annan icke mindre väsentlig del af deras religiösa correlater, damer vid en mognare lefnadsålder. Äfs ven aristokratien var representerad, bland andre af lorderna Limerick, Erskine och HKliot, hvilken sistnämnde förde ordet. Den första resolutionen föreslogs af lord Kilcoursie: Till följd af den religiösa ställningen bland menskligheten, at hvilken mer än två tredjedelar äong är hedningar, och de af de olycksaliga söndringarne inom kristenheten uppstående svära förargelserna och svårigheterna uttalar denna församling sin öfvertygelse om den öfvermåttan stora vigten af äsierns och vesterns återförening fmkriog det af ålder af båda erkända primatet till den kristna trons såväl betryggande som utbredniog., Hr Ambrose Phillipps de Isle, en till katolicismen öfvergången protestant, understödde Kilcoursies