Aftonbladet – 25 juni 1870, sida 3

dumma känslan har, liksom vildskottet här, närt sig sjelf. och skall en gång dö, utan värma och sol, dö med mig!s — Hon talade med låg röst, men häftigt och afbrutet, och en svag rodnad hade stigit upp på de fina kinderna, och de ljusbruaa ögonen blickade blygt upp till Martinas ansigte. — Då din tanklösa styfmor i dag började tala om ett giftermål mellan Edvard och mig, trodde jag min hemlighet var förrådd... men den skall lö med mig. — Ack ja! att bli så der orydd, marterad... nej, vid Gud, jag kan let inte fördraga det, jag kan intel — Helene talade med samma låga, undertryckta röst; men rosorna på kinderna glödde allt varmare, och de milda ögonen strålade allt klarare. — Ja, banna mig, Marina! Jag har så ofta talat dåraktigt med lig!.. Jag blygs... mins du alla mina framidsdrömmar? Iogen har bättre än jag vetat vilka bländverk de varit, och ändå har jag oyggt idel luftslott. — Jag har talat om möjigheten att också han en gång skulle kunaa ilska mig, fastän jag väl kände huru vanskigt det hoppet var. — Jag har dagtingat med mitt eget förstånd, som ville uppresa sig mot min svaghet; jag har begått medretna sjelfbedrägerier, jag har inte den tillredsställelsen att kunna säga mig, det jag olindt störtat åstad på min dåraktiga väg... ag har från första stund vetat att han allrig skulle besvara min kärlek. Du genomskådade den så lätt; en annan — han skulle också kunna göra det. Jag har sagt dig, utt den enda lycka jag begärde var att få se onom; men jag vill försaka den — ett får ag inte glömma — hans aktning. Hon blickade rakt tramför sig och talade med allt ägre röst. Hvad skulle han väl tänka, om ag vore nog svag och eländig att förråda nig sjelf