Aftonbladet – 23 juni 1870, sida 3

L b Å rade han med harm. Ja, anmärkte jag — har man inga specieriksdalrar så är man beroende, och eger man sådaua, så är man inte heller oberoende. Efter hand utvexlade han I silfret mot pappersmynt, såsom lättare förvarligt. Jag tror i alla fall att banken står sig; men ser herrn, afhör jag något trassel deruppe, så blir jag den förste som säger till I munsjörerna: var så god och ge mig silfver igen., Han lefde nu på kapitalet, icke på dess afkastning; men hans lefnadskostnaI der voro ytterst små. Hans sjuklighet tilltog med åren och en Isöndagsmorgon på sommaren 1864 kom en I gammal madam till mig med underrättelsen att kaptenen var nästan rent förbi. Jag skyndade till honom. Han hade, då madamen om morgonen kommit in — lite senare än vanligt, ty hon hade flera herrar att passa upp — funnit W. liggande sanslös i sängen. Läkare hade tillkallats, som förklarade att det var en slagattack och att utgången var oviss. Men gubben W. repade sig småningom och efter en månad var han temligen återställd. Vet herrn — yttrade han en dag till mig — att man i alla fall kan göra sig oberoende, om man bara vill. Ser herrn jag stod så på mig, att döden ej fick makt med mig. Men en annan madam måste jag ha. Hon skulle kan tänka göra sig till och vaka några pätter på doktorns befallning. Men hon snarkade som en rospiggsskeppare, der hon satt så beqvämt i min ländstol och så vill hon ha 24 skilling för natten. Jag begagnade nu tillfället att intala honom nödvändigheten att förskaffa sig en bättre vårderska. Låt er systerdotter komma hit. Hon är ju nu er enda anhörig och hon är ja fattig, har ni sagt. — Sker inte, svarade han barskt, hon skulle anse sig göra en stor uppoffring och jag blifva beroende af henne kanske., — Men några veckor derefter sträfvade gubben upp till mig, och när han andats ut, ty han var ej mera van att gå så högt till väders, sade han, yttrade han: För att göra herrn till viljes, så skrif till systerdotter min der uppe i Helsingland och fråga, som af sig sjelf, förstår herrn, om hon skulle vilja komma och helsa på mig, så der oförväntadt, så får jag se om hon har någon tillgifvenhet för mig och om hon duger något till. Resan får jag väl betala, om den inte blir för dyr. Huru mycken egoism låg ej häri; men jag skref, bad henne komma, dock förteg jag ej hans egenheter. Svaret dröjde och jag märkte att gubben var otålig. Ändtligep kom det och hon lofvade att resa oförtöfvadt. Jaså, men herrn skref väl att det icke var jag som bad henne komma, för ser herrn, jag vill ej stå i någon tacksamhetsskuld till henne. Ton får ju se Stockholm för inte.x Hon kom på hösten, efter att ha lemnat sin tjenst i ett presthus. Fröken Anna — så hette hon — var några och tretti år, just skapad för den vresige gubben: mild, anspråkslös och stilla. Hela hennes lif hade varit egnadt åt arbete och försakelser. Jag ledsagade henne till morbrodern, ty jag ville se huru han skulle taga emot henne. —Nå ja — emedan du kommit, så kan du få stanna qvar här några veckor, ehuru jag visst inte behöfver dig, yttrade han. — Hans hem blef snart trefligare, och han blef bättre vårdad — men fan så dyrt är det att lefva så här, knotade gubben. Efter en månads förlopp frågade jag W. en dag: Nu skall väl fröken Anna resa hem snart? — Åhnej, svarade han, öfver vintern kan hon få stanna qvar. Jag beror mindre af henne än af den der madamen, som var så envis. — Ett par år förflöto. Han talade ej om sina affärer vidare, än att han trodde det kapitalet skulle räcka till medan han lefde, och derom kunde han vara viss. Han fick återigen en slagattack och efter den förlamades han i fötterna, så att han nu ej vidare kunde förflytta sig på egen hand. Fröken Annas mödor ökades, men hon klagade aldrig. — Vi äro begge oberoende hvar på sitt vis, sade han, men så länge jag är så här krasslig, så är jag ännu icke riktigt oberoende. På våren 1866 angreps han af en fix ide. Om ban kom ut på landet, så skulle han bli frisk och -— oberoende. Inga föreställnivgar verkade. Han måste absolut flytta på landet, och obesedt hyrde han en liten byggning på ett ställe, beläget invid Mälaren ett par mil från Stockholm, Det egdes af en annan gammal sjökapten, som slagit sigi ro. Flyttningen verkstäldes. Fröken Anna kom in några gånger för att göra uppköp. Morbrodern var sig lik; den enda omvexlingen i deras lif var den, att han och ställets egare dagligen spelade bräde, och dagligen grälade, emedan än den epe, än den andre hade tur i spelet. Den i vredesmod ofta beslutna inflyttningen uppsköts kort derpå. När ett år var förlidet, vidpass, fick jag ett bref från W. med enträgen begäran att jag skulle komma ut, each jag gick hans önskan till mötes, Ingen annan märkbar förändring hade gubben undergått, än att hans hörsel försvagats. Herrn ska skrifva mitt testamente, så att det blir lagligt, förstår herrn, icke derföre att jag är så oskäligt gammal, herre, men derföre att skepparen härute ligoer öfver mig och vill att jag skall se honom fill godo, och det ska jag göra slut på, för se oberoende är jag väl i alla fall något. Då han sade sig vilja skänka hela sitt kapital till en stiftelse, som skulle bära hans namn, och endast tilldela systerdottern 150 dr årligen, så länge hon lefde ogift — så örklarade jag lika bestämdt, att ett sådant estamente uppsatte jag icke, emedan det var värdigt handladt mot henne, — men ville van åter dela förmögenheten itvå lika lotter, å skulle jag gerna skrifva testamentet. a f s j i 4 l 1 i l l f I 6 i I D E 6 S l a 1 lb e kb k a ka föl Nehej — se det gör jag inte, för hon har;on aft allt bra här och skulle få tyå friase om jde lagen och välia den sämstå, 4 Fadern Ah flv om säten I Sn är jag blef död, om