Aftonbladet – 21 juni 1870, sida 2

med några hufvudbryende reflexioner. Den stora konsten, att taga dagen som den kom, var alldeles medfödd hos henne, och när den nu artade sig till att bli ljus och glad, så tog hon emot den i den behagligaste sinnesstämning, utan att öda många tankar på sonen och utan att synnerligen oroa sig öfver att han ännu icke hade förnyat sitt besök... ja, till och med alldeles tycktes vara försvunnen ur staden. Eugene kommer väl när hans humör fått lägga sig, sade hon, för att trösta sig, en gång till Agatha, då hennes samvete ville börja göra några förebråelser derför att hon kanske alltför kallsinnigt hademottagit honom, då han efter åratal återkom, utblottad och säkert i behof af hjelp — men man kunde ja inte hålla honom qvar, så tilltygad han såg ut, tillade hon; han var ju alldeles luggsliten, och Gud förlåte mig, såg jag inte en skymt af skjortan under hans ena armi... Om han inte så der hade öfverrumplat oss ändå, utan tagit in på något hotell, hvarifrån han ju kunnat skrifva till oss; men Eugene har då alltid varit så obetänksam — jag skulle ju nu kunnat skaffa kredit på kläder hos en skräddare, så att han sett mensklig ut — — det var rysligt, hvad han var glåmig och magerl... Ja, att det i alla fall bar så bakvändt till, att han just skulle komma vid en tid, då vi väntade Denkwart! För min del tycker jag det är bra, vi äro af med honom, åtminstone tillsvidare, svarade Agatha, i det hon fäste den lätta krephatten öfver sitt hår; när han en gång kommer, få vi Guodi nog af bryderier, tänker jag... ja, bryderier!... hela lifvet är för resten fullt deraf... måste jag pu inte sjelf ut och köpa äkta spetsar till mina morgonrockar, som mamsell Johansson garnerat med rynkade linaong-remsor.,. sömmerskor ha då