Aftonbladet – 20 juni 1870, sida 2

BB POP UASM MMS De nya valen i Belgien ha utfallit på ett sätt som i detta land väckt den största öfverraskning. Det liberala partiet hade gjort sig säker räkning på att af de platser som nu skulle besättas ej blott få behålla alla de 43 det förut innehaft, utan äfven göra ej så få eröfringar från motsidans. Utgången har emellertid blifvit en helt annan. Af de 61 nya representanterna tillhöra ej mindre än 30 ultramontanerna. De liberala ha således förlorat 12 platser, och Belgiens representantkammare består nu af 63 klerikala och 61 liberala, i stället för 51 af de förra och 73 af de senare, såsom partigrupperingen i kammaren förut gestaltade sig. Af de fyra ministrar hvilkas representantfullmakter gått till ända blefvo endast tre, nemligen justitieministern Bara, finansministern FrereOrban och inrikesministern Pirmez, återvalda, och de båda senare till och med endast med en knapp majoritet. Utrikesministern, hr van Stichelen, blef deremot besegrad i Gent af siv klerikale motståndare. Denna utgång af valen kommer sannolikt att föranleda en ministerförändring hvarigenom de klerikala efter tretton års frånvaro från makten åter komma i spetsen för styrelsen. Telegrafen har också redan berättat oss, ati det liberala kabinettet Frere-Bara ingifvit sin afskedsansökan. Såsom telegrafen äfvenledes redan berättat, gaf Prim i cortes session den 11 en redogörelse för regeringens åtgärder i tronvalsfrågan och det skick hvari denna sak i allmänuhet för närvarande befinner sig. Sessionen var särdeles talrikt besökt. Ej mindre än 317 deputerade, ungefär hela det antal som ännu har laglig rätt att taga säte i cortes, voro närvarande. Läktarna voro öfverfylda och nyfikenheten spänd till det yttersta. Man väntade nemligen att ministerpresidenten ändtligen skulle öppna kappan och taga fram den tronkandidat han så länge låtit hela verlden tro att han har gömd derunder. Men äfven denna gåog har den spanske Ivar Blå på ett grymt sätt svikit den allmänna förväntniogen. Kandidaten, förklarade han, är ännu ej färdig; men om två månader tror han sig bestämdt kunna visa honom. Hvem denne kandidat är, säger Times, torde ej vara så svårt att gissa. Montpensier är undanvröjd, Espartero är undanröjd, och af de mindre allvarligt menade kandidaterna är ingen mera möjlig. I afseende på infanten Alphonso har Prim sjelf förklarat, att han är lemnad helt och hållet utom räkningen. Den sista möjligheten, naturligtvis utom en, är en iberisk union, och denna har Prim med en viss ostentation ånyo förordat; men man behöfver blott mycket litet känna till portugisarnes stämning för en förening med Spanien för att inse huru pass mycket allvar, som legat i denna kuogamakarens senaste förkännare. Oaktadt det dunkla och oafgjorda skick hvari Prims yttrande lemnade frågan, är det dock åf det stora intresse, att vi böra lemna våra läsare några utdrag derutur. Regeringen,, sade ministerpresidenten, delar den allmänna otåligheten efter att komma till en definitiv lösning. Vi ha alla en änsla af att de vunna resultaterna äro osäkra, så länge det provisoriska tillståndet varar; men här upphör också enigheten, i det hvarje parti endast vill öfvergitva provisoriet på det vilkor, att dess lösning blir den rådande. Det ges visserligen undantag härifrån. Enskilda deputerade, ja, till och med fraktioner ha afhållit sig från att uppställa en bestämd kandidat till tronen, och man kan göra sig förvissad om, att de skola rösta för hvarje kandidat, som är i besittning af de nödvändiga qvalifikationerna. Men i det hela förhåller det sig så som jag sade. Hvad repvblikanarna t. ex. angår, så längta de allramest att komma ut ur provisoriet, men på det vilkor, att republiken proklameras, och med de öfriga grupperna i cortes är det samma förhållande. Man har sagt, att jag är det väsentligaste hindret för att landet kan komma in i hamn; men denna beskyllning är alldeles ogrundad, då ingen mer än jag, och det från revolutionens första dagar, arbetat på att göra slut på det interimistiska tillståndet. Det har också blifvit sagdt, att jag efterhand vill slita ut dem som omgifva mig, för att en dag kunnoa träda fram för landet och säga: Här är jag nu ensam herre. Min hela politiska, militära och sociala ställning vitnar emellertid för mig, och ingen som är i besittning af sundt förnuft kan på fullt allvar tro, att jag vill störta mig uti en äfventyrlig politik, utsätta mig sjelf och mina barn för olyckor och faror, kanske för döden. Slutligen ges det de som insinuera, att jag vill förlänga den nuvarande ställningen för att sätta upp Isabellas son på tronen. Verkliga förhållandet är dock, att jag väl vill vara frihetons, men aldrig restaurationens Monk, Provisoriets fortfarande är visserligen en fara, men I Ett så gladt och soligt hem ni sedan få. AR Jat ÅAh min Sldota macen Åalrall Äl