Aftonbladet – 17 juni 1870, sida 2

Och du, Anton, misstycker ju inte att jag är särdeles oförståndig i kärleksväg... Jat vet blott ett; att jag är mycket lycklig... lycklig genom dig! Hon smög sig änpu närmare intill honom, och den mäktige mannen såg på henne som en kung på en undersåte, som en rik man på en fattig flicka, hon tillhörde honom, och genom att tillhöra honom var hun höjd öfver mängden och nästan hans jemnlike. Det var hans förtjenst att hon lifvit det hon nu var, han var nöjd med sitt verk och den blick han kastade på henne var gillande, kärleksfull och uppmuntrande. Agatha sökte sedan den qvällen flera kärleksfulla tete-å-tåter, der hon sade några obetydligheter, som hennes halfhviskande röst och strålande ögon gåfvo värde åt, Martina såg helt kallt, västan ovänligt bort på dem, medan kapten Elders upprymd berättade för henne nägra kasernblstorler, och fru Bernard knaprade på konfekt och talade för fru Elders och fröken Denkwart om salig Bernard, som låg på botten i Atlantiska hafvet och pm sjp eviga saknad. Timmarne förgingo på detta sätt temligen lugnt och väl, ända tills fru Elders hade den olyckan att bränna ett finger på en märgbudding, hvilket blef en sorts evenement vid goupårn, och .gaf hennes man och samtliga gästerna ett oerhördt bestyr, Man lugnades dock omsider, då fru Elders visade sina båda händer och sade att eftersom det icke syntes något brännmärke, så hoppades hon att det icke var någon vidare fara. Hon skildes derpå från Agatha med ett långt famntag och två kyssar på kinden, i det hon högtidligt uttryckte sin glädje öfver att det var i hennes hns, Agatha gjort herr Denkwarts bekantskap, samt hvilken stor fröjd det gjorde henne att tänka på, det hon således bidragit, möjligtvis helt ringa,