Aftonbladet – 17 juni 1870, sida 2

Times ger sin tribut till uttrycket af den allmänna saknaden i följande ord: En man, som ung och gammal öfverallt der det engelska språket talas blifvit van attanse som en personlig vän, har plötsligt tagits ifrån oss. Charles Dickens är ej mer. Förlusten af en sådan man är en händelse som ger vanliga uttryck af saknad någonting kallt och konventionelt. Den skall kännas af millioner som ingenting mindre än en personlig förlust. Statsmän, vetenskapsmän, filantroper, de erkända välgörarna af deras slägte kunna gå bort och likväl ej lemna efter sig det tomrum som skall förorsakas af Dickens död. De kunna ha vunnit mensklighetens aktning, deras dagar kunna ha förflutit i makt, ära och lycka, de kunna ha varit omgifna af skaror af vänner, men huru framstående i samhällsställning, förmåga eller tjenster mot det allmänna, skola de dock ej, som vår store och snillrike romanförfattare, varit en förtrogen vän i hvarje hem. En sådan ställning intages ej ens af en man i hvarje mansålder. Det fordras en utomordentlig förening af intellektuella och moraliska egenskaper för att vinna allmänhetens hjertan såsom Dickens vunnit dem. Ettutomordentligt och i hög grad originelt snille måste förenas med ett klart förstånd, fulländad skicklighet, en harmonisk själ samt prof på ett ädelt och menniskovänligt hjerta förrän verlden låter förmå sig att tronsätta en man som sin orubblige och varaktige gunstling. Detta är den ställning som Dickens hos den engelska och äfven hos den amerikanska allmänheten under ett tredjedels århundrade intagit. Om vi jemföra hans ryktbarhet med de många utmärkta mäns och qvinnors som varit hans samtida, ha vi ovederläggliga bevis på hans öfverlägsna förtjenster. Hans afdelning af litteraturen är ett område, der i vår tid talangen varit ymnig ända till öfverflöd. Liksom det Elisabethska tidehvarfvets snille vände sig till dramat, så söker Victorias regerings vitterhet sitt uttryck i romanen. Det fins knappast något utomordentligare fenomen än mängden, mångfalden och i allmänhet det höga värdet af våra dagars diktverk. Deras inspirationer äro lika många som tankens och det sociala lifvets faser, De handla ej blott om kärlek och giftermål, utan om politiska och kyrkliga saker, om sociala sträfvanden och skeptisk oro, de gifva oss äfven uppenbarelser från de högre fashionabla sfererna och brottets afgrunder. Deras författare ha sina beundrare, sitt parti, sin publik, men ej Dickens publik. Det har varit honom förbehållet att. vädja till hvad som är gemensamt för alla slag och alla klasser af menniskor, att väcka de ungas och okunnigas intresse utan att stöta den mera förfinade smaken hos en högre klass och en mognare ålder. Sålunda skall underrättelsen om hans död knappast möta en bildad mans eller qvinnas öga, som ej läst hans arbeten och ej blifvit van att tänka på honom med beundran och vänskap. — Sedan tidningen derefter tagit en öfversigt af hans förnämsta arbeten, tillägger hon: Vi kunna ej sluta denna uppsats utan att egna en gärd åt det moraliska inlytandet af de skrifter, hvarom vi talat. Dickens var en man af ett utmärkt vänligt naturel och full af sympati för allt omkring honom. Detta visar sig, utan att dermed på minsta sätt paraderas, i hans verk, och vi tveka ej att säga, att mycket af den verksamma menniskokärleken i våra dagar, otresset för ringa folk och ringa ting samt oegäret att uppsöka och lindra alla eländets former haft sitt upphof i det inflytande hans vöcker utöfvat. d Påfven tyckes vilja begagna sin verldsliga nakt till att disciplinera kyrkomötet och med våld öfvervaka de högvördiga fädrens göande och låtande, på sätt följande tilldraselse ger en vink om. Furstbiskopen at 3reslau blef i sista dagarne at Maj af polien förvägrad passvisering till Neapel, emelan han icke erhållit tillåtelse till denna resa af höga vederbörande på kyrkomötet, Denna vägran tycktes innebära, att biskoparne vå mötet äro påfvens icke blott andliga, utan ifven politiska undersåter. Furstbiskopen kickade nu bud till kyrkomötets sekreterare essler för att erhålla den erforderliga tillåelsen; men han svarade, att han icke egde att sifva någon sådan, och hänvisade furstbiskoen till presidenten de Angelis, hvilken då renast sökte förklara saken såsom ett missörstånd. Man hade icke menat så illa, man ade på sin höjd velat förhindra orientalerne utt afresa, sade han och bemyndigade slutigen Fessler att anbefalla polisen gifva den reussiska biskopen tillåtelse till hans utflygt. Men detta var ju just att erkänna polisens örfarande för riktigt. Emellertid blef furstiskopens resa förhindrad genom detta tra.asseri. Diskussionen öfver kapitlen 1 och 2 i otelarhetsschemat är afslutad. Den 6 dennes alade kardinal Schwarzenberg; dagen derpå örjade debatten öfver 3:dje kapitlet. Man ror, att ofelbarheten kammer att proklameas på Petrioch Pauli-dagen eller första öndagen derefter. Den 10 dennes bekämade biskop Dupanloup energiskt under möets mest spända uppmärksamhet en viss kolas olycksdrigra sträfvan att öfverdrifva åfvens rättigheter och prerogativer. Redan ade då 72 talare, bland dem 15 fransmän, itit inskrifva sig för att tala emot ofelbaretsdogmen, a Nordslesvigska frågan. I Karlsruhe eitung meddelas från Wien, att från en icke medelbart intresserad sida en bestämd uppyrdran skall hafva blifvit ställd till den nya anska ministören att försöka bringa den ordslesvigska frågan till en slutlig lösning. fen denna framställning skall hafva blifvit fböjd med den förklaring, att man visserliep icke vill afstå från någon af de rättigoter Danmark vunnit oenom Prao-freden. RR SO