Aftonbladet – 17 juni 1870, sida 2

UURKVUR den ic JUnL Sorgebudet om Charles Dickens död har i England trängt alla andra händelser i bakgrunden. — Tidningarne af alla partier och färger ge uttryck åt den allmänna sorgen öfver hans förllst och den allmänna aktningen och erkänslan för hans minne. Drottningen, som för närvarande vistas i Skotland, lät genast på telegrafisk väg för hans familj uttala sitt deltagande i dess sorg, och dödsposten, säger en engelsk tidning, har inom familjekretsarne öfverallt i landet gjort samma intryck som om de förlorat en kär vän. Dödsbudet kom för öfrigt så plötsligt. Den 1 Juni hade Dickens i vanlig god helsa från London rest ut till sitt landställe Gadshill vid Rochester. Der träffades han en vecka derefter, torsdagen den 9, af ett slaganfall. De tillkallade läkarne sågo snart att föga hopp fanns om hans återställande, och dagen derpå kl. half 7 på aftonen inträdde döden. Den äldste sonen, som vid första underrättelsen om olyckan skyndat ut från London, stod vid dödsbädden. Denne, som äfven bär namnet Charles, har sedan någon tid i sin fars ställe besörjt utgifvandet af tidskriften All the Year Round. En annan son är officer, en tredje studerar i Cambridge. Af de båda döttrarna är den ena ift med författaren och målaren Charles ollins, en bror till Wilkie Collins, den andra är ogift. Från sin hustru, en dotter till den på sin tid berömde musikkritikern George Hogarth, var Dickens sedan några år skild. Den store humoristens död har, alldeles som fallet var med Thackeray, jemte lifstråden äfven afklippt tråden i en ny roman: The Mystery of Edwin Drood, hvaraf blott några häften utkommit. Om hans sista stunder berättar Times: ;Redan på onsdagen klagade Dickens öfver illamående; han sade att han kände sig olustig och att arbetet, hvarmed han var sysselsatt, tröttade honom. Då han kl. 6 kom till middagsbordet märkte hans svägerska, miss Hogarth, tårar i hans ögon. Hon ville ej tala med honom derom, gaf dock noga akt på honom, tills hon, oroad af ett uttryck i hans ansigte, föreslog att tillkalla en läkare. Han sade nej, men med otydiig röst. Torsdags morgonen klagade han öfver tandvärk; miss Hogarth gaf honom sin arm för att leda ut honom ur rummet, men han hade knappt tagit ett par steg förr än han föll till marken och blef måloch medvetslös till sin död. Tre läkare tillkallades strax, men deras hjelp törmådde ej göra döden dess offer stridigt. Pupillen i det högra ögat var starkt utvidgad, i det venstra deremot sammandragen, andedrägten tung och rosslande, armarne hängde slappa utefter kroppen tills ungefär en halftimme före döden, då en konvulsion inträdde. Dessa symptomer visa otvifvelaktigt, att ett blodkärl i hjernan sprungit., Den allmänna rösten i England yrkar, och det är äfven högst sannolikt att regeringen skall ge sitt bifall till, att qvarlefvorna af den störste bland Englands skriftställare i våra dagar få sin hviloplats i Westminster Abbey, detta stora mausoleum öfver Storbritanniens utmärktaste statsmän, vetenskapsmän, författare och krigare. Man anser att denna hedersbetygelse ej är för stor åt en man som afslagit alla sådana under sin lifstid. Det är ingen hemlighet att drottningen, som för honom hyste en stor beundran, vid flera tillfällen erbjudit honom baronet-titel och nu senast velat utnämna honom till medlem af af privy council,. Han afslog dock alltid dessa anbud, emedan han heldre till sin död ville heta mr Dickens än sir Charles Dickens, och emedan, som han sade, titeln Right Honourable (hvilken, som bekant, tillägges medlemmarne af privy council) ej skulle passa till hans mustascher,. I allmänhet iakttog han mot hofvet och aristokratien en afmätt hållning, och om han också ej hängaf sig åt någon blind fördom mot de genom börd eller förmögenhet framstående klasserna, var han ikväl ett barn af folket, hvars lidanden och sorger han bättre än de flesta kände och förstod. Tidningarne äro naturligtvis fulla af nekrologer öfver den aflidne. Vi skola tillåta pss att derutur återgifva några utdrag. S8aurday Review yttrar: Dickens språk har öfvergått i det språk som talas af hans landsmän af hvarje rang ch klass. Den atmosfer, hvari han lefde, var omätlig humor och skämt, parade med naturlighet. Hans skaldekraft tilltog välicke ned åren, hans skapelser voro, såsom ej anrat kunde vara, af olika värde, och flera af ans sista höra till hans svagaste. Men det ir förvånansvärdt, hvilken utomordentlig skatt vt karakterskapelser af yppersta storhet och örträfflighet han efterlemnat. Af alla stora romanförfattare låter han lättast och oftast äsa sig. Hans karakterer äro hemtade ur källor af förunderlig olikhet, — Fjerran från it vulgärt, förläna de gestalt åt de mångaldigaste för oss obekanta karaktersyttrinar. Fria från fel äro Dickens arbeten vis-: erligen icke. Han var till en viss, grad maiererad och alltför sentimental, slog sig. synnerhet i sina senare verk, stundom på omädandet om besynnerliga verkningar. Men s ället skref hanalltid samvetsgrannt och nlitade ända till sitt slut sin bästa kraft. ; shakespeare har ju tecknat blott en enda alstaff, och många af hans komiska kaakterer äro ju blott derigenom drägliga,!. tt de äro Shakespoares skapelser. Dickens 7 ar skapat ojemförligt mera Varaktiga ka. 4 akterer än någon annan romanför attare. )ch i hans bästa romaner är berätte sen ända S senom till och med förträfflig. an upp; 4 tälde för sig mångahanda uppgifter, hvilkas ligttrogna ptförande var af stor vigt för hoom. Så predikade han barmhertighet och