Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 2

istern Ollivier hör. Nämnda officiösa tidling innehåller nemligen i sitt nummer för len 11 en artikel med öfverskrift Les Prusiens en Suisse,, hvari hon söker visa, att rankrike har rätt att blanda sig i denna ak. Vi veta ej, säger tidningen, om kainetterna i Paris och Wien ha tagit några teg för att göra det preussiska försöket om ntet; men tydligt är att man konspirerar not Frankrike och Österrike, mot deras inlustriella och finansiella välstånd, när man, om hr von Sybel sagt, vill draga till sig törsta delen af handeln med Levanten och indien, och mot deras säkerhet, när man, som hr von Bismarck sagt, söker sätta sig i lirekt förbindelse med Italien, på hvars eviga ullians man räknar, och strör omkring sig nillioner, hvarpå man eljest är så karg, för utt på några timmar kunna komma från Berlin till Florens och kunna dit transporera ammunition och soldater. Den sluge örbundskanslern vet att Schweiz neutralitet, vär tiden är inne, för honom endast är ett svagt hinder, och att Schweiz protester skulle olifva maktlösa sedan nordtyska förbundet och Italien en gång blifvit egare af denna stora jernbana, hvars båda ändar de ega. Man skall erinra sig hvilket väsen man gjorde Preussen när det var frågan om att sätta ett franskt bolag i besittning af en belgisk jernväg och huru Preussen då, utan att direkt intervenera, väckte belgiernas misstankar och intalade dem att det vore förbi med deras neutralitet. Hvarför följa vi ej dess exempel och göra Schweiz uppmärksamt på de faror, som hota dess neutralitet, om preussiska agenter ha i sina händer en bana, som går genom dess område? Hr von Bismarck ville förlidet år ej veta af några fransmän i Belgien. Hvarför skulle vi då ej nu — med all den höflighet som vår fredskärlek kan ingifva oss — låta dem förstå att vi ej vilja veta af några preussare i Schweiz? Det är nu afgjordt att interpellationen skall framställas om måndag och då besvaras ej af ministern för de allmänna arbetena, såsom Olivier önskat, utan af utrikesministern, hertigen af Gramont, som gjort bestämda anspråk på denna fråga, såsom tillhörande hans departement. Det är att hoppas att det beslut, som härvid kommer att fattas, ej skall äfventyra ett af de största företag, hvarom samtiden förenat sig och som först efter långvariga ansträngningar och stridigheter mellan olika intressen kunnat bringas till stånd. Det är nemligen ej endast politiska intressen som gifva skärpa åt agitationen i denna tråga. Lifliga kommersiella. afundsjukor fästa sig äfven dervid. Det gällerifrämsta rummet hvem som skall kunna draga till sig handeln från levanten och orienten via jernvägen från Brindisi genom Italiens hela längd. Medan fransmännen vilja leda henne till sig öfver eller genom Mont. Cenis, och Österrike gerna skulle se om det kunde fånga henne med den tyrolska Brennerbanan, äro Schweiz, det vestra Tyskland och särskilt Rheinprovinsen ej mindre angelägna att få henne i sina händer. Och sedan det en gång var afgjordt att en jernväg öfver alperna skulle dragas genom Schweiz, blef det en ej mindre omtvistad fråga på hvilken punkt vägen skulle öfvergå den schweiziska delen af den stora bergkedjan. Utom S:t Gotthard agiterade man i Schweiz äfven för Splägen och Lukmanier, medan Frankrike, som af en S:t Gotthards-bana fruktar stor skada för Marseille, förordade Simplon. Österrike uttalade sig för Spligen, såsom liggande närmast dess område, och denna bana hade äfven en annan mäktig förespråkare i huset Rothschild. S:t Gotthard segrade endast, emedan alla fackmän och ingeniörer uttalade sig derför. Vi erinra till sluts, att de makter som, utom nordtyska förbundet, utfäst sig att understödja det stora företaget, äro Italien och Baden. Af dessa makter bidrar NordTyskland med 10 millioner, Italien med 45 och Baden med 3 millioner francs. Schweiz sjelf har till företaget anslagit 20 millioner francs. Härtill komma dessutom betydliga bidrag från många italienska städer samt jernvägsbolag i Italien, Schweiz och Tyskland, som äro intresserade af att den vigtiga förbindelselinien kommer till stand. Laboulaye mottager oupphörligt adresser med uttryck af aktning och förtrytelse öfver de demonstrationer hvarför han nyligen varit föremål. Sjelf tyckes han dock ej synnerligt lägga dem på sinnet, att döma af följande skildring, som en Paristidning ger af ett besök hos honom i Glatigny-V ersailles, der han har sin sommarbostad. Laboulaye är helt och hållet, skrifver denne korrespondent, mannen från sina böcker: han spräkar som han skrifver och tänker. Detråder deri samma tjusningskraft och samma satiriska munterhet. När man hör honom, tror man sig läsa ett ställe ur Kung Pudel eller ett kapitel i Paris i Amerika. Man blir myc: ket lätt bekant med honom, emedan han är öppen, enkel och god, och emedan hans stora lärdom på ett behagligt och osökt sätt föres till targs, Jag samtalar med Laboulaye och söker förgälfves i honom den rättslärde, nationalekonomen, kritikern, skriftställaren och politikern; jag finner endast den förträffligaste, ärligaste själ och den angenämaste värd, och då glömmer jag allt, hans arbeten och hans rykt: barhet, hans föreläsningar och kandidaturer, hane skrifdon, senaten som hotar honom och portföljen som väntar henom, Laboulays arbetar i sitt sofrum vid ett litet hvitmåladt bord. Här har han skrifvit sina flesta böcker. Detta bord är bokstafligen tetäckt med href från obekanta vänner i alla länder, Wien, 3erlin, Madrid, Florens, London, Newyork, Filadelfia, skrifnå till Edouård Laboulaye och som lyckönska honom. Paris kastarefter honom sousstycken. Bredvid dessa kosmopolitiska bref såg jag ett skrifdon af harn. fGceh hvar ir det andra, det beryktade Strassburgska skrifdonet? Ha kanske undertecknarne af len famösa misstroendeadressen redan afsemtat det? Ha kanske äfven damerna i tr re A IS ERSATT ASSR