Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 2

FJERDE KAPITLET, Under sådana omständigheter randades således första lysningsdagen. Det uppseende, denna förbindelse väckte, var icke minst i grosspandlar Denkwarts eget hus. På denna ags morgon hade han talat med sin dotter om det förestående giftermålet; några ögonblick hade hon stått som förstenad; men snart låg hon gråtande i sin fasters armar. Jag har förlorat pappas kärlek, upprepade hon oupphörligen, en främmande hår trängt sig emellan oss och är för honom mera än jags Det var ett bortskämdt barns häftiga sorg, en sorg, som dock icke vågade bryta ut inför fadreng ögon; ty herr Denkwart tillät icke någon i sitt hus att ha delade åsigter med sig, och när han fann för godt att taga sig en hustru, skulle man också finna hela förträffligheten i denna åtgärd. Hans syster, som i seaton års tid eller alltsedan hans första hustru dog, förestätt hans hus, och som nu skulle bli degraderad från sin plats som allherskande husmor, tog denna sak proportionsvis ganska lätt, ja, till och med såg den ganska gerna. Och hvarföre? Jo, för nöjet att hon skulle nu få virka i fred. Att få virka i fred var hennes lifs högsta sträfvan. Om hon vid till sängsgåendet kunde säga till sig sjelf: i dag har jag virkat en tjugu, tretio hvarf, så lade hon sina löslockar på nattduksbordet och der; å sitt kala hufvnd på örongottet i det lugna medvetandet att väl ha Snvändt sin dag. Men så hade hon också utmärkt vackra virkade saker; hon hade en underklädning i rocoecostil, öfver hvilken hen gerna draperade upp sina sidenklädningar; hon hade ett helt rum med virkade saker från stolsöfverdragen till mattan på golfvet. Ja, man kunde ta hennes nycklar, men icke hennes