Aftonbladet – 16 juni 1870, sida 2

elementarläroverket i Skara såväl fungerat såsom stadsfullmäktig som äfven såsom ledamot af länets landsting. Af nämnde landsting blef han vald till representant i första kammaren, men kunde icke emottaga detta val, enär hans dåvarande löneinkomster icke uppgingo till det belopp, som fordras för att vinna inträde i första kammaren, en omstän: dighet som icke just talar så särdeles för den af Stockholms-Posten så högligen beundrade censusbestämmelsen för nämnde kammare. Ordförande i komiten för ordnande af nationalmuseum, utvecklade han i denna sin egenskap lika mycken insigt, som varmt intresse och skarp praktisk blick, så att man i väsentlig mån har honom att tacka för, att det, trots alla de svårigheter, som lågo i en alltför obestämd och i flere hänseenden förfuskad byggnadsplan, lyckades att ordna förhållandena och åstadkomma det goda resultat, som vunnits. Såsom byrächef för undervisningsärendena har han utvecklat det största nit, och det är temligen allmänt kändt, att hans inspektionsresor icke skett för syns skull eller varit lustresor, utan ländt läroverken till redbart gagn. Såsom dessutom ledamot af svenska akademien och musikaliska akademien, åt hvilkens angelägenheter han egnat mycken uppmärksamhet, medlem af styrelsen för gymnastiska centralinstitutet m. m., borde han väl kunna anses icke vara fullkomligt främmande för konkreta angelägenheter, specielt på de områden, som höra under det departement, som man i andra länder plägar kalla kultus-ministeren. Hvad angår insiouationerna om fashionabel pietism, så torde de befinnas lika ogrundade; inför dem som i någon mån lärt känna hr Wennerbergs varmt festerländska, i ordets ädlare mening lefnadsfriska, från allt slags hufvudhängeri fria väsen, behöfva de icke gendrifvas. Hela hemligheten i den jargon, som i detta hänseende satts i omlopp, är den, att man alltjemnt velat betrakta Gunnar Wennerberg företrädesvis såsom Gluntarnes skald och dervid förgätit, att ett fjerdedels århundrade förflutit, sedan dessa ungdomsdikter alstrades i en krets af studenter, utan alla anspråk på att lefva annat än för stunden, ehuru de sedermera, till följd af vänners och förläggares enträgenhet, äfven blefvo allmänhetens egendom. Huru många äro icke de betydande män både inom staten och kyrkan, som ha estetiska ungdomssynder på sitt samvete, om också icke så genialiska som Gluntarne? Det orimliga är emellertid att förbise, att en man med. Wennerbergs själsdjup och grundliga bildning icke kan stanna på den studentikost-estetiska ståndpunkten, att hela hans utveckling måste medföra en metamorfos, genom hvilken de: ethiska intressena fingo öfverhand öfver de blott och bart estetiska och att detta allsicke innebar något häftigt omslag, utan någonting helt naturligt. Hos Wennerberg inträdde denna metamorfos mycket tidigt och man gjorde väl, då man talar om hans konstnärliga produktioner, om man icke blott hade i minnet Gluntarne, utan äfven dessa djupt gripande sånger för frihet och fosterland, som säkert icke snart skola dö bort på den svenska ungdomens läppar. Hos hr Wennerberg har metamorfosen ock gått lyckligt och väl; han har hvarken blifvit blaserad eller en andlig sjukling, som hysteriskt kastar sig trån den ena ytterligheten till den andra. Han har blott helt och hållet rättfärdigat den önskan som för 19 år sedan uttalades i Tidskrift för litteratur, der en författare med signaturen C. F. B. i anledning af Gluntarne blar.d annat yttrade: Vi skulle snarare. glädja oss att se hr W. stanna inom det praktiska lifvet, der han säges ega en lycklig och gagnande verksamhet. Det kunde ej skada, att en gång se en man med hans rika och mångfaldiga estetiska bildning finna tillfredsställelse och poesi äfven uti uppfyllande at lityvets allvarliga pligter.o