Aftonbladet – 15 juni 1870, sida 2

relativt större mått af frihet än till-jn ene och sedermera varit händelsen,: och v uruväl, såsom jag nyss antydt, de strängalg tesansvaren hängde såsom Damoklessvärdb ver tidningarne, kunde de dock gifva eno gorlunda trogen bild af tänkesätten i lan-fc t, isynnerhet för dem, som förstodo att nå. le t litet läsa mellan raderna i de alltid terst hofsamma och lugna framställninrne. Deraf härleder sig också att vid nna tid behofvet af särskilda meddelanden nom bref till utländska tidningar gjorde g mindre känbart, enär de voro i tilltälle t direkt ur tidningarne härifrån hemta sina ä nderrättelser och sin kännedom om härva-ls unde förhållanden. Af denna anledning var lr et åtminstone som mina meddelanden till ftonbladet upphörde just vid den tidpunkt i denna lilla ljusning för den finska pressen ade inträdt. Denna regime var, såsom jag nämnt, från örjan bestämd att blifva blott provisorisk. nder den tid, som förflöt mellan den föra landtdagen af 1863—64 och den andra, om inkallades till Januari 1867, hade emel: rtid general Rockasoffski afgått från geneulguvernörsbefattningen och fått till efterädare kejsarens lekkamrat och vän från arndomsåren, grefve Adlerberg, en son af en bekante ministern för kejserliga huset, dlerberg, som stod högt i gunst hos framdne kejsar Nikolaus, och tillhörande en failj, vare det anmärkt i förbigående, som ärstammar från den svenska slägten Svebius. Den nye generalguvernören, som redan rån början och fortfarande gjort sig såtillida förtjent om Finland, att han håller trängt på landets rätt i förhållande tilll. yssland och allvarsamt tillbakavisar de förök till ingrepp deri, som de ryska minitrarne understundom tillåta sig, kom likväl ill Finland med ailtför österländska vanor ch föreställningar i afseende på politisk friet och yttranderätt, för att icke taga anstöt ill och med af det mycket inskränkta mått f yttrandefrihet, som förefanns i Finland nder den första tiden af hans embetsföraltning. Några småanmärkningar, så obeydliga att de på andra ställen knapvast skulle ådragit sig någons uppmärkamhet, bidraga dessutom att öka generaluvernörens obenägenhet mot tidningarne. Såom ett exempel, bland andra, som skulle unna anföras på den stora känslighet, hvilken örefanns mot allt, som innehöll blott en tilltymmelse till eller en skymt af klander, vill ag endast nämna, att, efter hvad man tror sig veta, grefve Adlerberg synnerligen försrymmade sig öfver det mycket lena yttrande varmed Helsingfors Dagblad påpekade de ridande gendarmernas brutalitet vid ett tillfälle af större folksamling, att nemligen genlarmerne tycktes vilja drifva bort folket med hästsvansarnen. Frukterna af generalguvernörens från början hysta och småningom stegrade animositet mot pressen framträdde vid 1867 års landtdag i formen af en regeringsproposition, som föreslog införandet af en mängd sväfvande och mångtydiga bestämningar. Så t. ex. betecknades såsom missbruk af yttranderätten bland annat olämpligen framstäldt klauder mot generalguvernören och kejserliga senaten. Domstolarne skulle, enligt förslaget, förständigas att ej blott se på bokstafslydelsen, utan äfven på afsigtliga om ock förtäckta hänsyftningar på personer och förhållanden. Propositionen innehöll tillika det förslag, att lagen skulle antagas att gälla så länge pressen genom sin hållning gjorde sig deraf förtjent! De, som med någon uppmärksamhet följt de finska förhållandena under de sednare åren, ha säkert i lifligt minne den harm och den nedslagenhet, som denna proposition framkallade såväl inom som utom landtdagen. Hvad som isynnerhet väckte anstöt var den godtyckliga makt, som gafs domstolarne, att tolka och förtolka innehållet af skritter, hvilka enligt den nya lagen kunde blifva föremål för åtal, samt äfven stadgandet om den obestämda tid, för hvilken lagen skulle stiftas. Lagutskottet, som här handlägger såda ärenden, påpekade dessutom i sitt utlåtande, att propositionen ej blifvit, innan den till landtdagen aflemnades, handlagd af kejserliga senaten för Finland, som numera måste, enligt utskottets åsigt, antagas utgöra den myndighet, hvilken grundlagen betecknar med benämningen riksens råd. Propositionen hade nemligen blifvit beredd i Petersburg, dit några medlemmar af senaten, som man haft den omtänksamheten att välja bland dem, som för att begagna ett lindrigt uttryck, gjort sig kända för minsta motsägelseanda, äfvensom ordföranden i pressöfverstyrelsen , professor Arppe, blifvit inkallade. Öckså blefvo samtliga stånden ense om beslutet att i lagförslaget göra sådana modifikationer, genom hvilka der skulle komma att stadgas, att domaren hade att i tryckfrihetsmål hålla sig endast till den åtalade skriftens bokstafliga lydelse och ur sammanhanget framgående mening, samt att lagen skulle gälla intill dess en af regering och ständer stiftad ny lag blifvit införd. Under debatten yttrades öppet att om man genom dessa modifikationer äfventyrade, hvad som förespeglades, att lagen ej i sitt förändrade skick skulle vinna sanktion, så kunde ställningen derigenom ej blifva sämre än den var. Biskop Schaumann yttrade för sin del, då man i presteståndet sysselsatte sig med hvad som skulle kunna ioträffa om lagen ej sanktionerades, att om censuren skulle komma att återinföras, så hoppades han att ingen skulle finnas, som ville åtaga sig ett dylikt uppdrag, — ett ttrande som, då det rapporterades för grefve Adlerberg, berättades hatva från hans sida framkallat det vredgade utropet: Ist dies der Kerl der so eben Wladimir dritte bekommen hat?p Resultatet af de af landtdagen beslutna modifikationerna blef det befarade; lagen vann icke kejserlig sanktion. I stället erhöll senaten uppdrag att skyndsammeligen utarI beta satt förslag till lag, som skulle på admi— DD HV