Aftonbladet – 15 juni 1870, sida 2

nog stark att kuona bära detta, eller on icke det klokaste de kunde göra vore att för. saka hvarandra. Hennes lilla späda gestal såg hög och sublim ut der hon i itvern rest sig unn och nu stoa framför bonom, henne mörka ögon kastade underbara lågor och af. tenpur uta smög sig bland de djupa vecker i hennås klädning och kysste dess breda fåll — det var en färgprakt i hennes skönhet som lik en vådeld grep omkring sig, och berusad och betagen svor han att det enda har ansåg som olycka och det han aldrig skull finnå, sig uti, det vare att förlora henne. År du inte skön och strålande som Gud: klara dag? sade han och fattade med båda händerna om hennes ansigte och drog det til sig. ED är blind för mig, det är alltihop; måtte du hela ditt lif igenom inte se mina fel mera än du gör det i denna stund! och hon höl handen lekfullt för hans ögon. Om jag också vore beväpnad med herr de Lorvilles lorgnette, så vore du ändå densamma för migl O, mina fel äro legio... vänta, du kommer nog underfund med dem! För det första må jag undra huru jag skall bära medgången? Ja, hvad man skall afundas mig min lygkaly Di anser således detta för en lycka, barn Och han slöt henne fast intill sig. Måtte väl det! svarade hon och lutade leende sitt lilla hufyad mpt hans axl, likasom beredd att der slumra in, Först när du är min egen, min hustru då först kommer jag att känna hel och fullständig lycka, och denna lycka må komma snart; jag har inte råd att länge uppskjuta den! Om en månad, Agatha, står vårt bröllop, inte sannt? pÅb, det äp väl inte så brådt! Om vårt