Aftonbladet – 14 juni 1870, sida 2

vällen, som mönstrande betraktade den unga ; flickan då hon inträdde. En tunn klädning föll som blåaktig luft omkring henne och höjde den fina hyn, som likt en margonygdnad bröt fram vid de blickar, som mötte hennes. Hon drog sig undan i en vrå, långt inne i ett kabingtt, der värdinnan en och annan gång uppmuntrande sökte henne. Det var icke utan att Hulda var nöjd att se det hennes väninna tycktes vara förbländad af den lyx och lans, sgm py omgaf henne. Vid ett tillfälfig tete å tete dem gmellan hviskade Agatha, han pbeklagade öfversten, och att han apsåg majoren alldeles förlorad. Hulda slog till henne med näsduken ah bad beppe, att inte alltid vara elak; derpå lade nou — thas arm under sin och förde henne ut i förmaket. Der voro tvenne spelbord placerade en bit ifrån hvarandra. Agatha betraktade några ögonblick de lifvade eller likgiltiga ansigtena deromkring, ilade så fram och tog upp ett kort, som vid en häftig gifning föll ned på mattan. Tack, min lilla,, sade den gamla damen, som i ifvern låtit kortet falla, medan hennes sidogranne kastade en blick på Agatha. Denne var en rödlätt herre, med kal panna, en krans ljust hår i nacken och rödaktiga engelska poKsonger. Då hans blick föll på Agatha, stödde hon sin lilla hand en sekund mot en stolskarm, hon slog ned ögonen, men såg lika hastigt upp igen och bort till sin väninna samt log emot henne så, att de perllika tänderna och groparne i kinderna skymtade fram. Ett ståtligt och distingueradt utseende den der herrn har,, sade hon halfhögt till Hulda, med hvilken hon i detsamma passerade förbi spelbordet. Denna skrattade och försäkrade att grosshandlar Denkwart borde känna sig särdeles smickrad, ty han hade bestämdt hört