Aftonbladet – 9 juni 1870, sida 3

5 Nplytte UC I SKPFtspraKets form, 1 stallet at d Håta dem behålla sin egentliga minarts. Ta Jaren: ådagalade att härigenom förlorades fö det första den säkerhet forskaren vid sitt ar bete bör ega, och vidare den skatt af mate a: terial för en komparatif granskning af vår yI modersmål som en dylik samling innebure Han yrkade, att mötet skulle för sin de er framställa en Öaskan i enlighet med denn: låsigt, hvilket också af mötet beslöts. al: Nu återstod endast den sista frågan i pro. tgrammet, så lydande: 1: Har den törkristna odlingen i Sverige blifvi imindre våldsamt och grundligt utrotad än iandr; ) länder, så att i följd häraf högst betydande spå af denna odling ännu i flere landskap påträffats På denna fräga ansåg tig ördforanden kunn: åtminstone mtå afseende på Wärend svars I med ett fullkomligt ja. En stor mängd Små. , lands-kyrkor låge. på gamla hedniska begraf. niogsplatser så, t. ex. Aringsås, Blädinge r, Skatelöf och andra; öch något bättre bevis för de första kristna lärarnes fördragsamhet och fogliga sätt att gå tillväga kunde man väl ej begära. Hr Mandelgren. hade i Upland påträffat vid koret af en kyrka urnor med brända ben. Han påminte äfven om ordet hof, som förekommer i ortnamn på kyrkor i Skåne, Norrland to, I. ställen. Db: Montelias omhännde med anledning häraf, att man I svart sagdt alla svenska Jandskap träffat urnor med brända ben i kyrkogårdarne, som således otvifvelaktigt varit hedniska begrafningsplatser, påminte öm de många sockennarmnel på —vi samt anförde, att man till och med i en kyrkovägg funnit lerkrakor med -brända ben, något som möjligen kunde förklaras derigenom, att -kristnå Ijafkomlingar velat på detta sätt förhbjelpa hedniska förfäders aska till en helgad hvila. Pastor Ljungström erinrade derom, att äfven i Westergötland förekomme i närheten af kyrkor namn på hof: så Fiyhof vid Husaby) Hof vid-Hellsta kyrka ce e 4 hekreteraren i Hemställde, öm et) heliga källor, under kristna tiden brukade till dop, i sjelfva verket varit ställen för vattenösning, under hednatiden, och om ej detta bevisade att kristen domens införande här företoes mrå mycken klokhet. Ordförandes otibämnde med änledning häraf den sägen, som fanns om ett par blotstenar. vid. Sanct Sigfrids källa, att helgonet i blothålen å dem brukade sätta ljus, när han döpte hedningarne, Pastor Ljukgström anförde, att 8 rönornas bruk å grafbällar, bländadt med munkskrift, bevisår påståendet om de kristna lärarnes fördragsamhet. Sådana grafhällar äro kända vid Ving; Broddetorp m. fl. kyrkor. Ordföranden ansåg bruket af runor ej jäst innebära något medgifvande åt hedniska Hrdömar. Detta bruk ginge dessutom otroligt långt ned... Eno prost, Nicolaus Melander, har 1795 skurit en runstaf; förvarad i Smålands museum; och allmögen i Wärend begagoar änna en del af den tidräkning, som tillhör tunstafven. Lektor -Sylvander betonade I ett skrifiligt föredrag, att dån ötroliga seghet, hvarmed de hedsiska föreställningarne bibehöllo sig hos: vår allmoge-under nyare tider, i form at skrock, vidskepelse, hexerioväsen m, -m;, tillräckligt bevisade-att man endast ytligt vidrört dem vid kristendemens ifför rande. — Diskassionen förklärades härefter slutad. 4 Derefter höllos åtskilliga föredrag. Hr Mandelgren visade och förklarade ett jordfynd från Sofiero i Skåne, intehållände bland annat ett par märkliga maleller krosstenar; Amannuensen. Granlusd föredrog eh intressant afhandling om svenska ordspråk. Intendenten Lagerberg fäste vigten på det numismatiska studiet och önskade att Fornminnesföreniogen äfven åt detta håll måtte rikta sin uppmärksamhet. Doktor Wisiock föredrog en uppsats om Wärends förhistoriska tid med ledning af de fornsaks-fynd, som der blifvit gjorda och af hvilka ett ansenligt antal befinner sig i hans vackra samling, Derefter intogs gemensam middag i nedre våningen af stadshuset. Vid densärnma herrskade den hjertligaste och gladaste stämning. Ordföranden föreslog flere skålar, deribland en för. artisten Mandelgren, som genom sin verksamhet för det fordna konstnärsgillet, artisternas och litteratörernas pensiouskässa, slöjdskolan samt slutligeli genom sin mångåriga oförtrutna forskving efter konstminnesmärken inlagt så stora förtjenster. Vidare förekommo: skålar för kammarherre Anzgerstein, som ordnat den utmärkta konstutställningen, den största Wexiö hittills skådat, för de närvarade sekreterarne i tre fornminnesföreningar, för Tegners sonson, docenten Tegnår från Lund, en vältalig skål för ord:öranden af prosten Palmlund, en för Vice-ordföranden m. m. Då ordföranden tackade majoren S. F. Cervin för den vänliga Inbjudning att bese Ingelstads berömda kungshög, hvilken han till mötets deltagare utfärdat, besvarade denne skålen genom att förklara, det han till Svenska tornminvesföreningen skänkte detta storartade minnesmärke, Denna underrättelse mottogs med jubel. Pi eftermiddagen företogo deltagärhe I mötet gemensamma, besök i Smålands museum och läroverksbiblloteket, belägna, det förra i vedre, det senare iöfre våningen af det gamla gymnasiihnset; vidare i,domkyrkan och doktor Wittlocks fornsamling. Smålands museum förevisades och förklarades af chargö Taffaires Hylten-Cavallius, som sjelf genom mångårigt samlande skapat dess Srundstomme och under de fyra år det funnits till oaflåtligt arbetat;för dess Ökande. I museet hölls äfven ett kort föredrag öfver småländska mår lare-af-amanuensen--Eiehhorp. vante Det beseende af stadens OmMgifningar, som programmet slutligen upptog, börjades med ett gemensamt besök vid Tegners graf å Wexiö kyrkogård. . Det högtidliga tillfället gjorde ett djupt intryck på de närvarande, som än mer ökades, då pastor Ljungström vid griften höllsett kort, men ädelt och gripande tal, hvilket ackompaguerades af ljuden från aftonbönklockanv, och under hvilket solen plötsligt. framblickade ur molnen. Härifrån styrdes färden till Solberget, en öfver staden sig resande höjd med vidsträckt utsigt och med en vacker hög ättestupa. Aftonen slöts vå det på sluttninoen af Salharnat Kalsena eo had OT Rn 1 ev le