Aftonbladet – 9 juni 1870, sida 2

STOCKHOLM den 9 Juni. jg En tysk tidning, den i romerska saker eljest fö så väl underrättade Augsburger Allgemeine raå Zeitung, berättade för några dagar sedan, att de markis de Banneville skulle till kardinal Anfa tonelli öfverlemnat en ny note från franska !N kabinettet, hvari man skulle hotat med inM genting mindre än franska ockupationskårens Db4 hemkallande, konkordatets upphäfvande och tr kyrkans fullkomliga skiljande från staten, för fr den händelse kurian skulle envisas med pro-de klamerandet af ofelbarhetsdogmen. Liksom jo: fallet var med Darus bekanta note på sin tid, 3J blef äfven dennas äkthet dragen i tvifvel,ne och Patrie, som fortfarande mottager inspirationer från regeringskretsarne, har tiil och te med formligt förnekat tillvaron af ett diplo-k matiskt meddelande af ett sådant innehåll. d Denna dementi har äfven visat sig vara rikle tig, men endast till en del. Ett telegram från d Rom underrättar oss nemligen i dag, att Olliv vier i början af Maj, medan han var provi-k sorisk utrikesminister, skickat hr de Banne-d ville en depesch, hvari han, under beklagande IP att man i Vatikanen ej lyssnat till Frank-8! rikes välvilliga råd, visserligen ej hutar med e de ofvannämnda allvarsamma sakerna, men isl dock förklarar, att påfvestolen för framtiden D ej kan påräkna något tillmötesgående frånh den franska regeringens sida för den hän-a delse hon framhärdar i sin afsigt. Den nye utrikesministern, hertigen af Gramont, harjd efter sitt inträde i kabinettet skickat hr dels Banneville instraktioner i samma riktning. f Hvarken dessa tredubbla varningar från X påfvemaktens nuvarande protektor eller del allvarsammå noter som på senaste tiden från Wien, Miiochen och Berlin ingått till Vatikanen ha dock kunnat bringa Pius och jesuitpartiet, som har honom i sina händer, till ios gt af sin fara. Quos Deus perdere vult dementat, heter det, och sällan har denna historiens orubbliga regel haft klarare tilllämplighet än här. Ju närmare tiden lider till det ödesdigra beslutets fattande, desto häftigare och våldsammare blir tonen och språket i aulan i Peterskyrkan. De misshagliga talarne aforytas, och hela claquen af inotallibilitetens anhängare ropar oupphörligt på proposition och debattens afslutande. Två följder visa sig redan ru klart för alla tänkande katoliker som frukten af denna en åttiårig gubbes barnsliga dröm. Den ena är schismen, den mäktiga katolska kyrkans: splittring i en mängd nationalkyrkor, den ll: andra är försvinnandet af den sista qvarlef-! van af påfvens verldsliga makt. Saken må : få hvilken ntgång som helst, säger Revue : des deux Mondes, en fråga skall dock inom : kort ha tillryggalagt ett betydligt styckel väg: det är frågan om den verldsliga makten. Påfvens ofelbarhet, det är den verldsliga maktens dödsstöt. Det är numera all-l deles tydligt, att denna sammangyttring af I makter, som ännu helt nyligen understöddes af personer som voro på en gång liberala och katoliker, endast är en omöjlig fiktion och att ett åtskiljande blir alltmer och mer oundgängligt. Andlig frihet för kyrkan, fullständig frihet för det borgerliga samhället äro det enda medlet att låta makter, som gå på så olika vägar, lefva i fred och sämja med hvarandra. Men var det väl härtill Iman ville komma, då man sammankallade kyrkomötet ? Vär franska ministeren dagarne efter plebiscitet tillspordes om hon ej snart ämnade framlägga det utlofvade förslaget om tidnvingsstämpelns upphäfvande, förklarade Ollivier med sin vanliga tillförsigt att härmed alls icke hade någon brådska. Regeringen hade god tid på sig att under de fem år, som återstode af den nuvarande legislaturperioden, framlägga både detta och andra reformförslag. Den lifstid Ollivier med en sådan säkerhet utstakat åt sig och sin minister synes dock komma att blifva betydligt förkortad. Han lefver redan nu endast på nåder. Hans förr så slafviskt underdåniga tjenare, herrarne af högern, ha sjelfva genom sin chef, David, sagt honom det. Då nemligen härom I dagen Bethmonts interpellation om föreningsfriheten förekom och Öllivier efter sin vanliga taktik gjorde den enkla dagordningens I lantagande till en kabinettsfråga, förklarade David, att han och hans parti ville ännu en gång gifva honom stödet af sina röster, dock ej af förtroende, utan som en ynnest. Denna förödmjukelse från detta håll var för premierministern för hård att smälta. Blek af harm loch med hopbitna tänder, skrifver en korrespoadent till L Independance, springer han upp i tribunen. Vi vilja ej hafva er ynnest, utropar han, vi visa den bestämdt ifrån oss; vi uppmana er att rösta emot oss. Ty jag kan ej tillåta att man stiger upp och säger: I hafven en obestämd och sväfvande politik; men i brist på bättre rösta vi för er. Ett sådant understöd visa vi med all energi ifrån oss. Jeröme Davids svar var ej mindre skarpt. Det var nästan hånande. Vi ha gifvit er en första varning. Vi skola i dag rösta för er, antingen ni vill eller inte. Och den upplysning om er ställning ni önskar få, den skall ni i dag ej erhålla. Och Ollivier fick äfven det förtroendevotum han begärt, 188 ja af lika många röstande (venstern och en del af venstra centern röstade ej), men under denna enhällighet gömde sig tillräckligt med galla och malört och allvarsamt hot för att förbittra segern. Han hade lyckats stöta sig med alla partier och hade numera sin enda fasta stödjepunkt i Tuilerierna. Men när högern, trots upplösningens öfver henne svätvande Damoklessvärd, vågade föra ett sådant språk, som det han nu fått höra, var det ej ett säkert tecken att grunden äfven här började vackla? Den kammarupplösning, som han så bestämdt motsatt sig när hon yrkades af den liberala opinionen i landet, talande genom stämmor sådana som Prevost Paradols, vill han numera tillgripa, sedan hon blifvit nödvändig för att konservera hans egen makt; men är det så alldeles ECARE SS SIREN RUS SSC ANTAS mm nr AA gem 4 — vw CRP ML hade att tacka för sina största framgångar. Ja, Gud välsigne dig mitt b ö