Aftonbladet – 8 juni 1870, sida 2

iga ansigten grinade fram och långa, magra armar sträckte sig hotande omkring henne, och hon blef gripen och förd upp genom luften i en svindlande ringdans. Plötsligen kände bon sig likasom återryckt till jorden, hon slog upp de tillslutna ögonlocken och såg ett blekt ansigte nedlutadt öfver sig, och hon igenkände den gamle läkaren. — Hon gjorde en ansträngning, för att föra sitt minne tillbaka till den verklighet, som omgaf henne; ty det föresväfvade henne, som om hon velat säga ännu några ord, just då hon blef ryckt bort i den yrande hvirfveln. Det ligger ett bref under min hufvudkudde, sade hon slutligen med halfhög, ofta afbruten, men tydiig röst, låt det inte komma i några andras händer än min mors... Jag har sändt ett bud efter henne, och jag förstår ej hvarför hon inte kommer. Agatha kastade en hastig, orolig blick omkring sig. En känsla af törvirring ville åter bemäktiga sig henne, men hon öfvervann den, samt sökande göra sin klanglösa röst smekande, för att deri inlägga den makt hon kanske i ett förflutet, ofta nog gjort missbruk utaf, tillade hon: Ni skall lemna henne det sjelf... pi lofvar ju det? Det lofvar jag, sade läkaren. — Hans svar föreföll den döende likasom kommande ngt borta ifrån ett omätligt tomrum och följdt af ett starkt brus — det var den mäkliga floden, som nu rullade fram, den floden, hvars mörka vågor, förr eller senare, skall rycka oss bort med sig till odödlighetens utlofvade hamn. v Läkaren lutade sig djupt ned öfver den döda. Då ban åter reste sig upp, höll han ett bref i handen, på hvars kuvert stod skrifvet: Till doktor Edvard Denkwart,, och hvars innehåll läsaren i det följande får erfara.