Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 3

pIUEU tJ IU UGN UTA SEUTD VYGIS VIVER UDE-Igen. En äkta brant alpväg öfver klippblock. f trång med branta fjellväggar, för oss uppåt. .Ider inträder åter äkta norsk bergnatur: er vidsträckt öde högslätt, kala tillspetsade bergtoppar eller vidt utsträckta klippflak. I mellan dem myrar eller små sjöar; det var e blott ett trappsteg upp till den högre bergverlden, omgifven af än högre bergväggar, från hvilka skogen reste sig stolt; snön hade ilännu ej funnit mark här. Efter ungefär en Itimmes vandring på denna terräng sänkte Isig stigen ånyo ned mot dalen, åter vidtog kornodlingens region, betecknad genom en I bondgård; ofantliga klippblock, stora som . hus, hade här lossnat från fjellväggarne och I bildade, åt dalsidan till, ett vildt kaos och en :l intrasslad terräng. Skjönstue-elfven kommer fram ur fjellväggarne, som trångt inneslutit ,I den, bildar en vild fors, fyller omedelbart en liten dalkittel och fortsätter sedan sitt lopp. I Der vägen sänker sig raskt mot dalen for;I dras det öfoing och försigtighet för att icke I halka eller stiga miste, likaså der vägen tätt ,vid elfvens höga brädd tvingar sig till litet otrymme; ett felsteg eller en halkning på det brant sluttande klippflaket skulle ovil korligt ha till följd att man störtade ned i lelfven, som snabbt skulle hvirflat en med sig till vattenfallet. Ehuru försigtighet erfordras, är vägen dock ej afskräckande för den öfvade bergvandraren, dock finnas personer, som på en vida mindre farlig väg skulle bli ängsliga. Knappt är faran att af elfven bortspolas öfverstånden, så börjar åter färden i båt. I Jag fruktade att det ej skulle vara möjligt att ro uppför den djupa och forssande elfI ven, men det gick fort och bra medelst begagnande af motströmmen vid stranden, dock måste vi stiga ur på en lång sträcka och, klättrande på den branta strandkanten, draga efter oss båten genom strömmen. Klipporna läro öfverallt stupande och omsluta tätt elfven; här står ett litet parti skog på en sluttande grön jordremsa, der äro fjellväggar som gå rakt ned i vattnet, här klippblock betäckta af hvit eller grön mossa, der ligger snön hoppackad, något mörknad redan. På det ställe, der elfven kommer från Langvand, bor ensam i en usel, smutsig stuga, en stackars finne. Mörkret hade redan fallit på, klockan var 9, då vi i anseende till dimman samt de hotande moln, som betäckte himmelen, rodde in i Langvand. Några lommar vore ute på vattnet och höggo sig fiskar, men det var omöjligt att komma dem nära och skjuta dem; De märkte afsigten och flögo med ett ängsligt läte upp, men ej bort, utan de beskrefvo högt uppe i luften vida kretsar öfver våra hufvuden. Deras läte liknar mycket nära ett barns eller en fullväxt menniskas ångestskri när lifsfara är å färde och de äro derför afskydda af befolkningen. Jag kunde ej på nära håll få se de långhalsiga, stora och skygga fåglarne. Langvand omgifves en hel mil framåt af behagliga bergafsatser, med hvilka fjellen sänka sig till dalen; blott här och der afbryter en klippvägg de skogbeväxta sidorna; den är tråvg, smal och fattig på andra naturskönheter än några större vattenfall och bäckar, som skynda ned från vattensamlingarne på bergen, hvilka tillföra det långa och smala sjöbäckenet betydliga vattenmassor. Det imposantaste fallet är Rupsi, som bildas af Rö-elfven. Vi sågo det blott från sjön, nattetid och när vi rodde der förbi, men att döma af vattenmassan och det länge tydligt hörbara, dofva dundrandet samt den långt bort ifrån synliga, hvita skumpelare, det hvirflade upp, måste det vara ett af de mest imposanta vattenfall i fjellen. Langvands stränder äro ännu här bebodda af norrmän, såsom vi redan i Venset fått höra; vid sjöns ända skulle bo en bonde vid namn Sören, en hygglig man, renlig som en holländare; Fageli heter stället der han bor och dit styrde vi vår kosa. Några skott förkunnade vår ankomst och förskräckte husets hund till den grad, att han tjutande och med svansen mellan benen kilade in i byggningen och på flera dagar ej vågade nalkas oss; dock var detta väckningsmedel onödigt, ty Sörens hustru var ännu uppe, hon stod vid spiseln och kokade mysost i en stor kittel öfver den fladdrande elden. Detta påminte om hembygden och snart hade vi slagit oss ned på en låg pall vid spiseln, såsom jag så ofta gjort på 20 graders sydligare breddgrad i någon ruskig alphydda. Mysosten förtäres med begärlighet i hela Norge, den är sötaktig och ganska pikant till smaken. Snart var vårt nattläger i ordning, en renhud lades öfver doftande hö och en präktig fårskinsfäll utgjorde täcket, en kudde af fint lamskinn blef vår hufvudgärd. Allt skulle varit ypperligt bara inte dessa mvånare i fällen funnits. Blott ett raskt och upprepods anfall mot gästerna med insektspulver unde förskaffa oss något så när ro; de följande nätterna begagnade vi ej fårfällarna, så mjuka och varma de än voro, jag begagnade blott den mindre bebodda renhuden och min kamrat låg i bara höet. Följande morgon började underhandlingarna rörande bestigandet af Sulitelma. Sören hade i sin afskildhet från verlden behållit qvar sitt barnasinne och han log åt allting; han kände visserligen till namnet Sulitelma, men hur långt det var dit och om andra dithörande förhållanden visste han ingenting bestämdt. Vi måste derför bereda oss på att tillbringa en natt i fria luften. Vi ämnade för detta fall taga med oss, utom nödig proviant, några fällar samt vidare lega en karl och en häst; men ingen ville lemna en häst att gå och trampa på vägarna bland bergen. De norska berghästarna, hvilka af resande så mycket berömmas, äro inskränkta till några delar i södra delen af Norge, i andra trakter af landet lurar man sig betydligt om man räknar på att kunna få begagna sådana. Vidare skulle vi ha två karlar och fördenskull måste vi bege oss till en närbelägen gård och inleda underhandlingar med Sörens granne, Lars. Jag behöfver knappast omnämna, att vid underhandlingen måste användas många, många ord och mycket, mycket roligt hade isynnerhet den qvinliga delen af Lars familj. Slutligen blef det afgjordt, att de begge karlarne skulle följande morgon ledsaga oss. Den öfriga delen af dagen använde vi till en orienteringstur på Rappisvari fjell, som sakta höjer sig omedelbart bakom Sörens bostad. Det ser ej så högt ut från sjöns andra ända och toppen tycks här ej vara mycket öfver 1800 fot; fjellet är upptill grönskadt och erbjuder för uppstigandet föga svårighet. Skulle man ej derifrån kunna se Sulitelma? Vi borde ej vara många timmars väg derifrån, men ännu hade vi ej kunnat se någonting deraf! Så bar det då af, i början genom angenäm björkskog, men i hvilken vi snart anträffade snödrifvor. Rappisvari är ett verkligt fjell, dess sluttning är oändligt långt utsträckt. Lagren, hvaraf det består (mest glimmerskiffer), skjuter in från öster med någon afvikniog åt norr. Hela den långa sluttningen består af oräkneliga klippstycken, derpå följer en bergafsats och så klippstycken igen. Vidafsatsernas fot bilda sig i urhålkningarna små myraktiga vattensamlingar och i skrefvorna framqvälla små bäckar. När man stigit upp på en sådan afsats tyckes alltid den nästpåföljande vara den högsta samt bilda