Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 3

JUIaRCT SIE av SVUCI, OUC OCH BSOIAllaa all skåda, de äro omgifna af låga, långsträckta fjellflak, hvilka äro beklädda med snötäcken, en ensam, afskild verld för sig, en vrå på jorden i den djupaste ensamhet, som ej vet ,laf att några tusen fot under den finnas gröna I träd och ängar, lefvande, glada varelser, ett I brokigt, muntert lif. I Öfver de vida, mildt konturerade fjellen i öster ses i mörkblå dager några högre och skrofligare berg, men i söder reser sig ensam och väldig en annan stor bergspets, Saulo, Jen kolossal kägla, sedd från det ställe der ljag stod, mot hvilken en snövägg stödjer sig. I Den torde ej resa sig mindre högt än SuliItelma och är bland traktens inbyggare vida Imer bekant än detta senare, den erbjuder lockså en vidsträcktare utsigt, att döma Jaf dess läge och ses vida längre omkring län Sulitelma. Jag vet ej om man kan se Idetta senare från någon punkt på kusten, men -Jpå hela vägen genom Salten-fjord o. s. v. I kan man det icke förr än man står omedelI bart framför det. Från Saulo sade sig vår I förare ha sett Lofoten, utan att dock ha va-Irit uppe på toppen. Från Bodö tror jag att -ljag känner igen berget, men jag är ej säker derpå. I hvad fall som helst är det betydligt högre än Blaamanden, som reser sig nordlvest om Sulitelma. Detta är den i väldiga massor i renaste hvitt framträdande snötoppen, som från Bodö ter sig så storartadt och efter hvars betraktande många resande med logot samvete ger sig af hem, i tro att han Isett Sulitelma. Afven hitåt från sydost visar den hvita långt utsträckta snöfält. HvilIken kan orsaken vara att en så stor, kontinuerlig snöyta kan hålla sig här, medan de andra omgifvande fjellen, efter Hvad man kan tycka föga mindre höga, blott ha från hvarandra skilda snöfält i-urhålkningarne, mellan hvilka den nakna bergytan tittar fram? Hvarthän vi skåda, öfverallt resa sig fjell, vidsträckta, öde fjell, en äktd högnordisk natur. De stiga upp från vattnens spegel och draga i sakta stigning mot höjden följande lagrens vilja; så långt skogen räcker drager den långa, gröna, vackert svängda våglinier till branterna, sedan blir allt svart och hvitt — så ser det ut på afstånd åtminstone — omvexlande klippor och snö, så är det ända upp i höjden, knappt nog här och der ett utsprång, ea fjellvägg erbjuder någon afvexling, och denna höjd är likaledes en långt utsträckt linie, något vågig, mer sällan svingande sig upp i en kägla eller en spets. I dalarne mellan dessa höjder ligga de stora sjöarne, den eoa invid den andra. De högre belägna sända sitt vatten till de lägre i stora elfvar, som skynda utför branterna, bildande ett oafbrutet, hvitskummande vattenfall af många tusen fots utsträckning. Så sänder Lomna-Jaure, den ofvannämnda sjön vid Sulitelmas fot, sitt vatten till Langvand, dock är vattenådran, som derifrån utgår och ilar ned i dalen från den ena urhålkningen till den andra, ännu föga stark, först under sin väg blir deny genom ytterligare tillflöden den mäktiga elfven, som brusande böljar fram i dalen. På vestra sidan af fjellet, som LomnaJaure omsluter, men djupare än den, ännu i skogsregionen, ligger den ansenliga KjelmJaure, och dock är den blott. en dämning i loppet från det vida större Bzelvandet på vestra sidan af Saulo, hvilket erhåller tillflöde från talrika andra sjöar. Vi få derföre ej förundra oss öfver den vattenmassa, som tillflyter den mäktiga elfven när den skummande ilar genom den gröna skogen ned i dalen och tätt invid Sörens gård störtar sig i Storvandet. På samma vis är förhållandet med flera andra elfvar vid s öfre ända. Lägger jag nu härtill att Mjönnäs-tinderne glänsa öfver Langvandets öppning, så har jag betecknat hela den ödsliga omgifning, jag i dag sett. Dock är den ej alldeles ödslig. Afven de högre fjellpartierna, som så svarta och hvita blicka fram, äro ej nakna, sterila områden, de svarta partierna utgöras ej af den nakpa klippan. Visserligen finnas sträckor, der blott stenflisor betäcka klippan, men den öfvervägande största delen af denna terra firma bland öfälten är beväxt ända till de högsta kamnierna. Der finns en relativt ganska yppig Alpflora, kort, kraftigt gräs, deribland andra barn af Alpfloran, icke öfverallt rik och lönande för botanikern, men öfverallt finnes ett rikt sommarbete för kreaturen. Men alla dessa ändlösa sträckor, dessa tusentals qvadratmil äro ingens egendom, obegagnad och obebodd, på sin höjd här och der trampad af någon flyende ren. Hvilket präktigt sommarbete för många tusen får skulle ej dessa områden vara i våra Alper! Äfven till afmejande skulle ej detta gräs vara för kort, åtminstone i de lägre liggande trakterna. Hvad som här hufvudsakligen hindrar tillgodogörandet och hämmar landets framåtgående uppodling, är den glesa befolkningen. Det är nästan omöjligt för bönderna att kunna erhålla tjenstfolk. Sören klagade mycket deröfver, han var hänvisad till sina egna och sin hustrus arbete, blott äldsta sonen kunde användas till att vakta kreaturen; han hade velat utvidga sitt jordbruk och införa för bättringar deri, han skulle kunnat producera mera spanmål, smör, ost o. s. v., men han kunde det ej. Befolkningen gör hvad den förmår för att afbjelpa bristen på arbetskrafter, men det går långsamt med att få folkmängden ökad. Dock har den blifvit fördubblad sedan det danska herraväldets dagar. Den del af berget, som låg ofvan 5000 fots höjd, var i dag betäckt af moln, förgäfves hade jag hoppats att få se Sulitelmas topp. Med så mycket större längtan inväntade jag påföljande morgonen, då vi om möjligt tänkte komma upp till toppen för att få en vidsträckt öfversigt öfver hela bergsystemet. Förgäfves hoppades jag! Jag hade åtminstone noga studerat vägen och visste riktigt besked om riktning och afstånd; jag insåg att ett nattläger der ej blefve nödigt och att vi ej behöfde mer än en af karlarne och så rodde vi andra morgonen till den hyggliga Lars; kl. 4 skulle vi ha brutit upp, mer det dröjde till kl. 7 innan vi kommo på väg. Lars visade sig som en bättre kännare af vägen än ban låtit påskina och var en dugtig bergstigare. I sina rymliga pjexor, som voro stoppade med hö, gick han framför oss, steg raskt öfver klippor och snö och hal is. Vandringen var denna dag treflig, men icke heller nu ville Sulitelmas topp lägga af sin molnhufva. Genom en yppig skog mellan två forssar, som i brusande fart ilade ned i dalen, der furan också fanns, men alldeles fattades vid sjöstranden, stego vi upp mot höjden; vid skogsgränsen i dalen mötte vi en stor renhjord om 400 djur, hvilka bevakades af gläfsande hundar och långsamt drefvos framåt. Vi valde just dalvägen för att derifrån gå uppåt, men vi måste gå långsamt i anseende till de omgifvande molnen och dimman, som ej ville skingra sig, och vi styrde först kosan åt gletschern. Vi kommo fram till den snäckformiga, af äkta blå gletscher-is bildade ofantliga isstupan med dess ofantliga svall-is; vi öfverstego med svårighet och fara, emedan vi ej hade ishakar i skodonen, den nedersta afsatsen, och då vi insågo det gagnlösa i ett vidare framträngande vände vi om, stego derefter upp till bergkammen då dimman sänkte sig ned, så att vår förare manade oss att fort vända tillbaka. (Forts.) Bref från en svensk emigrant. Mansank dan 10 Arkl 12970