Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 2

Det har jag gjort, det vet nix Han steg häftigt upp, gick ett par slag öfver golfvet och började derefter att utan särdeles ordning nedlägga bok efter bok uti packlårarne. Fru von Wallentin såg småleende på honom. Hör på, doktor, sade hon, låt edra böcker vara. Ni gör er ett alldeles onyttigt besvär. Jag har ännu mycket att säga er. Var så god och tala; jag hör er Han tog några tidningsblad och virade omkring ett praktfullt inbundet tyskt verk. Fru v. Wallentin återtog: År det möjligt att man kan intressera sig lifligt för att en person, som man vill undvika, lefver? Ja, det är möjligt. Men om man inte vidare ernar träffa eller se den person, har man ju ingen glädje deraf. Intresset kan komma af ett slags begär att bevara. Man kan af yttre omständigheter hafva fått till lag att undvika en menniska; men på samma gång drifvas af en inre lag till att söka afvärja all förstörelse ifrån henne. Var det en sådan inre lag, som dref er till min sjuksäng? Jaxn Det måtte varit en mäktig lag, doktor, som kunde förmå er att åsidosätta allt annat, att öfvergifva edra patienter, försaka er hvila, kufva er stolthet, fördraga alla smädelser och hånande anspelningar och egna alla era kroppsoch själskrafter till vården af en qvinna, som en gång till och med talat hårda, föraktliga och i grunden orättvisa ord till er. Det sista är icke sannt. Ni sade mig aldrig annat än hvad som var rättmätigt. Derom komma vi väl att i evighet tänka olika, Men ännu någonting om denna lag,