Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 2

JL UIYGLIUVU PÅ SVG VAlAlt, VLN SKA Vala n ytlig man, som tager sakerna lätt. Han ällade sig i sitt tal icke blott till den yterligaste fraktionen, utan beskyllde sina mottåvdare rent ut att vara dåliga kristne, som j vandra i Guds fruktan. Hos honom likaom hos biskop Pie i Poitiers väckte den ot förut förändrade tonen mycket uppsende. Denna omkastning röjer sig äfven hos fanning, som nu påstår, att alla, som ej unerkasta sig majoriteten, till följd deraf skulle unna exkommuniceras genast efter dekrelj ets promulgerande. Två tyska biskopar, rreith och Hefele, talade samma dag. Den örre, som är från S:t Gallen, talade för ;chweiz; såsom lärd teolog förklarade han sig mot dogmens antagande af vetenskapliga käl, såsom schweizisk biskop på grund af je nuvarande förhållandena i hans land; ty an var öfvertygad, att hans schweiziske emetsbröder med sin ifver för ofelbarhetsderetet endast smida vapen åt de radikale mot kyrkan. Biskop Hefele tfrån Rottenurg vidrörde under loppet af sitt tal frågan m biskop Honorius. Följande dagen uppläste Hefele kardinal lauschers tal; men all förväntan öfverträffade .ardinal Schwarzenbergs tal, och det lemnade tt djupt intryck efter sig. Kardinal Domet ch erkebiskop Garcia Gill från Saragossa, jade inga nya åsigter eller argumenter att ramdraga till dogmens försvar. Den 19 alade erkebiskopen i Dublin kardinal Cullen, 20 år romanismens förkämpe på de britika öarne. Med riktig takt utvalde han åt ig minoritetens lärdaste man Hefele till sin notståndare och angrep väl icke hans tal, nen hans broschyr. Någon vederläggning leraf företog han sig dock icke, utan sökte lott bevisa, att Hefele motsagt sig sjelf, i let att han i sin kyrkomöteshistoria framtäller påfven Honorius annnorlunde än i in skrift. Cullens anfall åhördes med stor elåtenhet af majoriten, ty dessa herrar eta mycket väl, hvilket stöd oppositionen ger i biskopen af Rottenburg och tro sig i lans person bekämpa den tyska vetenskaven, d. v. 8. djefvulen sjelf. Samma dag rttrade äfven den melchitiske patriarken i Antiochia Jussuf några behjertansvärda ord m de följder, som ett dylikt dogmatiskt oden skulle ha för orienten. Honom svaade dagen derpå, den 20 Maj, erkebiskopen Maddalena från Korfo; han försäkrade att logmen icke skulle försvåra föreningen med sen grekiska kyrkan, emedan äfven. utan lennas antagande det icke vore att tänka på n sådan, Å andra sidan kunde dogmen cke väcka några betänkligheter redan deröre, att grekerna funno den i sin tradition, sina kyrkofäder såväl som i sina kyrkonöten och just afundades den latinska kyrcan den ofelbare påfven. Före erkebiskopen på Korfu hade man lock hört tre andra vigtiga män: först Sinor, Ungerns primas, hvilken invald i rosdeputationen och mer än en gång visat sig vara en försvarare af hennes förslag och en anhängare af kurian.. Majoriteten ansåg sig i honom ha en mästare i latintalandet, som vore jemnbördig med oppositionens språkkunnige ledare. Simor rättfärdigade också sittrykte såsom skicklig latinist, men uttalade sig — , säkerligen till icke ringa förtret för majoriteten — såsom en alldeles otvetydig motståndare till det föreslagna dekretet. Detta innebar en förklaring, att hela episkopatet i Ungern kommer att rösta emot kurian. Efter Simor talade en ålderdomsskröplig man, som vid sidan af den vältalige primas icke förmådde fängsla uppmärksämheten och troligen blott för få af sina åhörare var bekant, men som i den senaste menniskoålderns historia intager ett betydande rum — nemligen John Mac Hale, sedan 35 år erkebiskop i Tuam, en gång Irlands mäktigaste prelat. hvars namn ofta nämndes under OConnells dagar. 1 Men hans politiska roll är längesedan utspelad; han tillhör en förfluten tid, en borttynande skola. Sedan Cullen för 20 år sedan införde den romerska absolutismen i Irland, har hans inflytande varit i aftagande, och då han nu i ett bredt, inveckladt tal tramställde sin antagonism mot ofelbarhetsdogmen, sade man till sig sjelf: magni nominis umbra — skuggan af ett stort namn. Efter MHale uppträdde erkebiskopen i Paris, Darboy, den finaste, slugaste .och derföre mest fruktade af alla katolska prelater inom oppositionen. Darboy har på den senare tiden varit en inflytelserik förespråkare för det afvaktansoch uppskjutningssystem, som så mycket skadat minoriteten, och har genom sin nära förbindelse med Tuilerierna invecklat sig i sin regerings olyckliga tillbakadragenhetspolitik, så att han förlorat nåsu af sitt förtroende och sin betydenhet. å mycket djupare var derföre intrycket af hans tal denna dag, i hvilket han bestämdt , och förnyade gånger förklarade, att ett dog-!7 matiskt dekret, som icke antages af helal; spiskopatet, aldrig kan erhålla kraft af lag. Ett svagt mummel, som vid detta vigtigal, tal lopp genom majoritetens led, tyckes vara; ett förebud till stundande stormar. f 1 l Öm oc hv å br vn u I f nd MH MM mt rå VR 0 cc kr Kr ht RF Fk BR fr sk mV I oh Am he a Då rt Ke Från polska gränsen skrifves den 28 Maj: I Wilna har återigen en akt af den djerfva! ste opposition gifvit sig tillkänna mot den l: ryska regeringens våldsåtgärder. Den för vi-: sad gensträfvighet till Archangel förvisade l! domprosten Piotrowitsch hade nemligen ge-! nom sitt hjeltemodiga uppträdande gjort ett j så lifligt intryck på alla samhällsklasser icke blott uti Wilna, utan i hela Lithauen, att myndigheterna fanno för godt att på något sätt afkyla detta intryck. De valde dock ett allt annat än lämpligt medel dertill, då de läto genom en läkare-attest förklara Piotrowitsch för vansinnig och från predikstolarne kungöra denna förklaring i stadens kyrkor. Piotrowitschs efterträdare uppläste kungörelsen i Rafaelskyrkan, men gaf derpå uttryck åt sin känsla af den djupaste afsky genom att offentligen bestrida påståendet och förklara läkareattesten för falsk samt uppmana församlingen att, trots alla förföljelser, orubbligt fasthålla vid den katolska kyrkan och motstå alla försök att vanställa henne. Att i följd af detta djerfva språk den nye domprosten genast häktades och affördes till Petersburg, säger sig sjelft. Huruvida han någonsin återkommer, torde vara minst sagdt tvifvelaktigt. Den21 Maj på förmiddagen börjadei Varvakions stora sal i Athen ransakningen med de fångne stråtröfrarne af Arvanitis beryktade band. En stark eskort af militär följde röfrarne från fängelset; en af röfrarne, som, sårad i foten, vårdats på ett allmänt sjukhus, hemtates derifrån. Alla gator och torg voro fyllda med en tät menniskomassa; alla ville se de blodtörstige tigrar, som utgjutit fyra obeväpnade resandes oskyldiga blod. För inträde i domsalen lemnades kort; särskilda platser voro upplåtna åt den diplomatiska kåren, utländningar och tidningsreferenter. (Såsom bekant är, ha röfrarne blifvit dömda till döden.) Guillotinen, som samma dag fullgjort sitt förfärliga arbete vid Lamias på åtta röfvare, beordades genast till Athen. . Den 20 Maj ankom underrättelse, utt äfven den andra Arvanitis med sina kamrater blifvit dödad vid Meridi, men två timmar derefter förklarade en offentlig proklamation underrättelsen oriktig. Man lär ikväl vara de undkomne röfrarne på spåren 1 sn 0 KE