Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 2

STOCKHOLM den 4 Juni. De uppgifter vi i går lemnade om de i konseljen skedda ministerutnämningarne ha visat sig vara i allo riktiga. Posttidningen meddelade i går afton ej mindre exe. De Geers och hans båda kolleger hrr Carlsons och Ehrenheims afgång än statsrådet Adlercreutz förflyttande till justitiestatsministersplatsen samt hrr Bergströms, Wzerns och Wennerbergs inträde i regeringen som resp. chefer för civil-, finansoch ecklesiastikdepartementerna. Den skedda förändringen inskränker sig således till en ombildning af den gamla ministören, hvars anda och karakter derigenom ej undergå någon väsentlig modifikation. En stor förändring har likväl dermed onekligen skett. Regeringens främste man, som visserligen ej var en premierminister i den mening detta ord i andra konstitutionella länder eger, men dock som en verklig premier gaf regeringen hennes prägel och riktning, har trädt tillbaka. Exc. De Geer medför vid sin afgång från rådskammaren en aktning som komit få svenska statsmän till del. Med ett äkta och orubbligt konstitutionelt sinnelag har han visat sig förena en statsmannablick, som isynnerhet vid ett stort tillfälle gjort sig gällande. Svenska folket skall sent glömma den förbindelse hvari det står till honom för genomförande af den reform som borttog de band hvilka hämmade dess fria politiska utveckling. Frih. Louis De Geers jenster om denna reform äro så mycket större som det är nogsamt bekant, att han i början af sin ministerbana alls icke var någon vän af en vidsträcktare reform. Han hade tvärtom under den bekanta valordningsstriden bekämpat en af hennes vigtigaste grundsatser, den lika rösträtten. Att han, det oaktadt, ej blott hade öga för att en reform, för att kunna olifva verksam, måste läggas Jå en bred bas, måste, så att säga, gifvas med fulla händer, utan äfven hade mod att, som en annan Robert Peel, bryta med sina egna åsigter och, sedan hans öfvertygelse en gång var stadgad, uppriktigt och allvarligt genomföra henne, derför skall nationen tacksamt hålla honom räkning. Derför skall han också, vid minnet af denna statsmannabedrift, glömma att den ministår hvars ledare han varit. visat sig nog benägen att hvila på de vunna lagrarne, i stället för att låta det sålunda tagna initiativet bli en källa till nya. Statsrådet Carlson, som jemte exc. De Geer lemnar rådsbordet, har i sin befattning som undervisningsminister utvecklat ett nit som ej vetat af någon trötthet. Han har dessutom atöfvat ett djupt inflytande på hela organisationen och riktningen af vårt undervisningsväsende. Att detta inflytande, i vår tanke, ej alltid varit lyckligt, ha vi ej dolt. Vi ha ofta haft anledning att anmärka den stora förkärleken för de klassiska studierna och den öfvervigt som, särskildt hvad folkskolan beträffar, gifvits åt en missuppfattad religionsundervisning. Detta skall dock ej hindra oss att erkänna hans varma och lifliga intresse för folkbildningens sak. TI hr Ehrenheim förlorar regeringen en ej vanlig arbetsförmåga och en god talare. Såsom politisk person har han ej gjort sig mera bemärkt. Om de nya ministrarne kunna vi yttra oss kort. Hr Adlercreutz tillhör deras antal endast så till vida, att han erhållit en förändrad ställning inom regeringen. Han anses för en man med en omutlig rättrådighet och samvetsgrannhet och skall säkert på sin nya plats fortsätta sin företrädares sannt konstitutionella traditioner. Om han deremot eger hans klara blick, och framför allt om han eger vilja och förmåga att fortsätta reformverket, är saker som han hittills åtminstone ej haft tillfälle att visa. Ett tvifvel härom är förlåtligt, då man erinrar sig, att han var en bland reservanterna på riddarhuset mot beslutet om den nya riksdagsordningens antagande. Framtiden får visa om vi häri misstagit oss. Den nye inrikesministern hr Bergström är så till vida en parlamentarisk minister som han, i likhet med den nye finansministern, är tagen bland riksdagens ledamöter. Han tillhörde här, och var i sjelfva verket en af de mest framstående medlemmarne af det s. k. intelligenspartiet i andra kammaren. Han är liberal till sina åsigter, i besittning af ett skarpt hufvud och stor lätthet att uttrycka sig. Med honom inkommer en kraftig vilja och ett lifligt, många anse ett väl lifligt sinne i rådskammaren. Hans ovanliga arbetsförmåga gör honom särskilt lämplig för civilportföljen, en börda som kräfver breda skuldror. Chefen för finansdepartementet hr Wern är en från en lång riksdagsmannabana för väl känd politisk personlighet, att vi här skulle behöfva om honom yttra oss något utförligare. Han var, som man erinrar sig, en af koryfeerna på den liberala sidan i det gamla borgarståndet. Sedan dess ha ideerna i många riktningar gått framåt, och hans ståndpunkt tillhör ej längre den mer framåtskridna. Säker vän af frisinnade åsigter i handelsoch tullagstiftning, är han dock något doktrinär. Hans sjeltständighet och uppriktigt konstitutionella tänkesätt äro upphöjda öfver all tvifvel. Den nye ecklesiastikwinistern hr Wenerberg är på det politiska fältet alldeles obekant. Känd som ett rikt begåfvadt hufvud, skildras han af dem som närmare känna honom som insigtsfull, erfaren och varmhjertad I sin befattning som expeditionschef för skolärender har han utvecklat mycket nit. . Om den på detta sätt ombildade ministören i sin helhet torde vi kunna uttala det slutomdöme, att hon förlorat sin förnämsta prydnad, den som gaf henne prestige, men ingenting vunnit i afseende på större kraff och initiativ. Hon är tydligen endast en öfvergångsministör. KENTOR Dot am icka hladiga åtminstong modiga