Aftonbladet – 4 juni 1870, sida 2

Det om icke blodiga, åtminstone modiga och förbittrade teologiska kriget i Rom fortgår oafbrutet, och batalj följer tätt på batalj, den ena hetare än den andra; andarne drabba tillsammans, med en kraft, och de vördige fäderna svänga så väldeliga sina andliga svärd, att man tycker sig höra dem hvina i loften. Stridens utgång kommer lyckligtvis icke att ha något inflytande för oss, protestanter, men det kan dock vara icke utan sitt intresse att såsom aflägsne åskådare kasta en hastig blick på det böljande krigstumultet, och vi vilja derföre här istörsta korthet redogöra för de senaste tilldragelserna på kyrkomötet. De färskaste underrättelserna applysa om den första veckans storartade debatt öfver ofelbarhetsdogmen. Erkebiskoparne i Wien, Prag, Gran, Paris, Antiochia och Tuam ha talat emot dogmen. I spetsen för den motsatta sidan står den med jesuiterne nära förbundne erkebiskop Manning i Westminster. Han var den förste som tydligt förklarade, att ofelbarheten tillkommer påfven i och för sig och oberoende af episkopatet. Efter hvarandra ha de ultramontane talarne Pie, Patrizi, Dechamps bemödat sig att göra Mannings extrema åsigt, hvilka de sjelfve hittills ieke alla gillat, antaglig. Dechamps, erkebiskop i Mecheln, höll den 17 Maj kanske det mest betydande, och säkert det mest betecknande talet för ofelbarheten. Han går och gäller för den utmärktaste talaren i sitt parti, hvilket ej har nåSYRRA RENARE RN ESR a aa AES EN tea