Aftonbladet – 1 juni 1870, sida 3

UPTeER LIDA Reaktionära sträfvanden i Norgo i fråga om räntans frihet. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 12 Maj. (Slut från tisdagsbl) Det af storthinget önskade hänskjutande till amtsförmanskaperoa — hvartill regerin gen äfven hår lagt städernas kommunala re: presentationer — har nu skett genom ett äessa dagar utfärdadt cirkulär från finans departementet, hvilket tillika innehåller er atförlig, motiverad framställning af regeringens uppfattning af saken. Denna uppfattding går naturligtvis i motsatta riktninger mot Jaabieks; och ehuru den Kanske pö vissa ställen är något för optimistisk, kar det icke nekas, att den utvecklas och försvaras med skarpsinnighet. Efter att ha gedomgått vår räntelagstiftnings historia, anmärker departementet, att då dennas utveckling ständigt ses ha gått i den riktningen att efter hand lossa på fordna band på kontraktsfriheten, så är detta ingalunda nägon tillfällighet, utan hänger på det närmaste tillsammans med vigtiga förändringar i det sätt, hvarpå yrkena bedrifvas, och i de ändamål, för hvilka lån upptagas. Den strängare räntelagstiftniogen härflöt från en tid, då näringarne i långt mindre grad än nu använde lånade penningar, då tillgången på kapital var ringa och det kapital, som fanns, vanligen användes för egarens rörelse. En jemförelsevis stor del af den tidens län upptogos deremot af utarmade eller på ekonomisk tillbakagång stadda personer och skedde följaktligen till väsentlig del i 8. k. oproduktivt ändamål. I enlighet med detta sakernas skick gick lagstiftningen ut ifrån, att gäldenären i allmänhet var den svagare och tordriogsegaren den starkare, och tog till sin uppgift att beskydda den förre mot missbrak af den senare. Nutidens låneförhållanden äro af helt annan beskaffenhet. Att lån upptagas för oproduktiva ändamäl hör väl ännu till ordningen för dagen, men defina klass låntagare har dock pu blifvit en försvipnande storhet i förbållande till det stora flertalet af låntagare, som begagnar upplågade medel till en lönande verksamhet, vid hvilken det kommer an på öfverskottet, men der den högre räntan icke kommer i betraktande, om hela affären i önsklig grad blir lönande. En öfvervägande del af låntagarne hör således nu till samhällets lyckligare lottade och mera bemedlade klasser, och lagstiftningen om ränteväsendet måste således ou grundas på helt andra faktiska förutsättningar än förr i afseende på förbållandet mellan debitor och kreditor i stort taget. Men på samma gång ha föreskrifterna om ett tvunget räntemaximum fått en helt annan allmän betydelse än förut för landets hela ekonomiska rörelse. Den förändring, enligt hvilken större delen af lån, som upptagas, nu kontraheras i produktivt syftemål, står i samband med de nyare tidernas erfarenhet, att mycket mera kan uträttas med än utan de yttre verkningsmedel, som genom ett ändamålsenigt användande af kapital kunna anskaffas, och då samtidigt med denna erfarenhet en betydligt större lånerörelse inträdt till följd lels af verkligt hopspardt kapital, dels deraf att kapitalister föredraga att begagna sina medel till utlåning framtör företag, bedrifna för egen räkning, har en utvidgning at de älIlre yrkena och ett upptagande af nya inträffat, hvilket har kapitalernas hjelp till vilkor, och under de äldre, simpla kreditförhållandena icke voro lönande, men nu gifva ett öfverskott och kunna sysselsätta och lifnära en större befolkning, än fordom. Under dessa omständigheter har kreditoch ränteagstiftningen icke längre kunnat. för sig ippställa samma syftemål som förr och har hufvudsakligen måst taga till ögonnärke att undvika sådana godtyckliga förbud och inskränkningar i den fria verksamheten, genom hvilken näringarne kunde yli förhindrade att begagna den mäkiga häfstång, som kapitalet erbjuder. Med letta sätt att se saken öfverensstämmer det vistoriska faktum, att den friare räntelagstiftningen har sin närmaste anledning i önsklingar från de lånesökande sjelfva, hvilka ha ippfattat räntetvånget såsom ett direkt inrång i deras. borgerliga myndighet och såsom stt hinder: i den naturliga friheten att söka örvärf. Den hos oss ioförda friare ränteagstiftningen — så slutar den afdelning i lepartementets yttrande, som jag har tillåtit nig här referera — är också en nödvändig änk i hela den töljd af lagar, genom Kvilka n fullständig handelsoch näringsfribet öppvats, hvilken genom ett förnyadt,räntetvång kulle förlora en stor del af sin praktiska vetydelse, och den står följaktligen helt och vållet i öfverensstämmelse med de principer,