Aftonbladet – 30 maj 1870, sida 2

STOCKHOLM den 30 Maj. I Den lysande plebiscitariska segren den 8 faj har för ministeren Ollivier varit en verkg Pyrrhusseger. Det erkänna nu mera henes lifligaste beundrare. Efter striden vid alurnorna har följt striden på tribunen, och är har segren varit långt ifrån lika afgjord. Jet har tvärtom ett ögonblick varit mycket ära att han blifvit förbytt till ett nederlag. Jnder debatten ilagstiftande kåren om den nya resslagen har regeringen nemligen!endast med io rösters majoritet lyckats undanrödja ett af Picard föreslaget amendement rörande presstal för äreröriga beskyllningar. Denna omöstning erbjöd det egendomliga att högern ch venstern röstade tillsammans, och det ej nindre sällsynta fallet — det har ej inträfat sedan 1852 — att hvarje ledamot uppsteg på tribunen för att muntligen afgifva in röst. I de punkter af den nya lagen, der iberalare åsigter gjort sig gällande och som lerför häftigt anfallits af högern, har ministören endast af vensterns bistånd räddats rån nederlag. Med en majoritet som på detta sätt oupphörligt vexlar och hvart ögonblick hotar att förvandlas till minoritet, måste hennes existens vara ytterst osäker, och stämmor saknas ej som profetera hennes snara fall. Anledningen till denna förbittring mot Oilivier från de bundsförvandter som med honom gjort den stora plebiscitkampanjen är att söka i ett af regeringen fattadt beslut, som träffer ett af deras ömmaste intressen. Presidenten i den stora ja-. komiten, hertigen af Albufera, hade nemligen ingifvit en begäran, att komiten för blifvande fall måtte få bibehålla sin organisation, det vill säga utgöra en permanent förening med syfte att agitera för konservativa valmajoriteter, särskilt med afseende på de stundande valen till generalråden. Då regeringen ej var benägen att bevilja nej-komiten samma fördel, kunde hon för skams skuld ej låta motpartiet ensam vara i åtnjutande deraf. Högern, som gjort räkning på komiten Albuferas hjelp vid de nya val hon alltjemnt truktar, har råkat i ej liten förbittring öfver denna otack för hennes oegennyttiga tjenster, och hon har tagit sin revanche. Laboulaye har vid återtagandet af sina föreläsningar i College de France, som alltsedan päskferierna varit atbrutna, varit föremål för mycket häftiga .demonstrationer. Den berömde författaren uttalade sig, som bekant, under plebiscitperioden för bifall och gafi ett bref, som vi äfven meddelat, skäl för denna sin åsigt. Det oaktadt har ett antal af. det demokratiska partiet i denna hans öppna förklaring velat se ett affall, och beskyllningar och insinuationer af det absurdaste slag ha framslungats mot honom. Det var att förutse att de hetsiga hufvodena ej skulle försumma det ofvannämnda tillfället att ge sin förtrytelse loft, och det slog äfven in. Förliden måndag, då han skulle återaupptaga sina föreläsingar, var auditoriet redan långt före den utsatta timmen packadt. När Laboulaye, lugn som vanligt, uppträdde i katedern, utbröto starka och ihållande applåder från nästan alla bänkar. Men svängde hattarne och ropade: aVive-Laboulaye! Men dessa entusiestiska rop från hans vänner hade knappt slutat förr än från några grupper på de öfversta bänkarne hördes-ett skallahde rop: Till senaten! Till senaten!, Laboulayes anhängare svarade med en ny salfva af applåder, Tala! Tala!ropades till honom frän alla håll. — Jag skall tala, sade han nu, när I viljen höra mig. — En röst: Hören honom, men låten ej öfvertyga eder! — Haboulaye: Man öfvertygar endast dem som lyssna utan förutfattad mening, men när en hederlig man vänder sg till ett auditorium af hederligt folk, låta de honom försvara sig. (Afbrott.) Jag tänker stå qvar här:tills timmen är slut. — Skrifdonet! Skrifdonet!) — Om I viljen höra mig, skall dee berätta er historien om skrifdonet. 1866 var jag kandidat i Strassburg, jag erhöll 10,000 röster, hvaraf 8,000 i sjelfva Stråssburg. De som röstat på mig ville hedra migmed en minnesgåfva. De öppnade en ällmän subskription ä 2 sous. I kunnen deraf sluta till. subskribenternas antal. Nå väl, veten I huru många som återfordrat denna gåfva? Jo, tio. Viljen I-nu höra mig? — En röst: Nej! — Den som sagt nej har aldrig varit på mina föreläsningar, och han skule göra väl att komma dit, ty den första grundsats jag der-lär är aktningen för andras frihet. — Ja! Ja! Bravo! — En röst: Uch den politiska friheten? — Laboulaye: Man beskyller mig för att ha bytt om åsigt; andra kunna byta om åsigter, jag kan det icke, ty jag har nedlagt mina 1 böcker som hela verlden kunnat läsa, och man. skulle alltid kunna emot mig vända mina egna åsigter... I Frankrike ges det ett mycket beqvämt sätt, hvaraf man begagnar sig när man ej vet hvad man skall svara. Det är att säga: Han är såld. Viljen I veta hvarför jag röstat för plebiscitet? Tal. framlägger här ånyo de skäl som han förut utvecklat i brefvet och citerar till sluts till försvar för folkomröstningen Förenta Staternas och Schweiz exempel. — En röst: Det fins inga prefekter i Förenta Staterna. —I egen frihet att rösta som-TI viljen. I hafven pressen och föreningsfriheten. — Det fins hvarken någon tyckfrihet eller någon föreningstrihet.. — Och hr Grandperrets berättelse? — Och de tre komplotterna? — Och de förenade knölpåkarnes sällskap? Och Marseillaises suspenderande? — Och Cayenne? — Ha soldaterna den individuella friheten? — Labonlaye : Förutsatt äfven att jag skulle misstaga mig, är ej medborgarens första rättighet att misstaga sig? Jag påstår mig ej vara ofelbar såsom detta slags demokrater som tro sig vara Gt a Am ss MA HH RR RO Ö Fr FR MN OL dd sd DD OT ) Anspelar på en berättelse i en del af-de franska tidningarne, att en deputation från Strassburg skulle infunnit sig hos Laboulaye för att af honom återfordra ett dyrbart skrifdon af silfver, som han af sina valmän derstädes fått i sig föräradt.