Aftonbladet – 28 maj 1870, sida 2

TORD GR SAODAUREA 26 CIUNQUL JESggea En hur trodde sig ej Beranger, i Le cing Mai, lvi kunna framställa äfven hans mest och rättvisast 16 förbittrade fiender såsom försonade vid hjeltens graf. En biltog fransman vänder, pålfö ett spanskt skepp, längtansfull tillbaka tilllde sitt kära fosterland; man nalkas S:t Helenas si klippa: Bons Espagnols, que voit-on au rivage? Un drapeau noir! Ah! grands dieux, je fremis Quoi! lui, mourir! O gloire! quel veuvage! Autour de moi pleurent ses ennemis. Loin de ce roc nous fuyons en silence; LTastre du jour abandonne les cieux. Pauvre soldat, je reverrai la France: La main dun fils me fermera les yeux. när det 1831 föreslogs att flytta Napoleons stoft från S:t Helena till Paris: Rör ej hans stoft; hvarhelst det hvilar står segerpelaren derpå. Det är hans ära blott, som ilar till jordens gräns; låt stoftet stål Det är sannerligen icke något nytt, när i I sin Cesars historia den tredje Napoleon görljå den förste till den framför alla providen-1y tielle mannen; han pogierar endast poeterna. Nn När han säger, att Napoleon den förste varlf en af dessa klart skinande fyrbåkar, somly skingra sin egen tids dimmor och kasta ljus I 9 öfver den tid som kommer, — phares lumi-1y neuxz qui dissipent les tenebres de leur Epoquelt et 6olairent Vavenir — återfinna vi nästan desamma ordalagen hos Beranger: Sa gloire est lå comme le phare immense Dun nouveau monde et dun monde trop vieux.ln En sådan man måste ju äfven i fysiskt h Hänseende vara ett undantag trån de vanliga j2? reglorna, och hans kranium har gjort mycket Y väsen af sig. Thiers, som förmodligen af is anstomerne erkännes för stor taktiker och d af generalerne för stor anatom, meddelar med j2 sin orobbliga säkerhet, att Napoleons hufvad53 var det största, den anatomiska vetenskapen d känner till. En sakkunnig, en fysiolog at? facket, hr Louis Peisse har tagit sig före b att undersöka förhållandet, och han har blifJE vit förvånad öfver kraniets ringa storlek. d Det är, säger han, rentaf petit, mesquin ilY jemnförelse med det ideala mått, som ank vändts i Canovas, i Chaudets byster af Na-Y poleon och i afbildningar på mynt. Menl? poesien vet råd för allting, och Victor Hugo b deklamerar: J Ce front prodigieux, ce cråne fait au moule : Du globe imperigl — — — — — —— — — de Man erinre sig i öfrigt, bland våra dik-lq tare, Nikander, Topelius m. fl. Beppos poesi ; frossar ju — vi kunna ej finna ett Jämpli-lr gare uttryck — af de Napoleonska brag-t derna, deri inberäknade slagtningarnas vilda-f ste fasor och lägrens vidrigaste utsväfningar, lr så att der ryker af blod och luktar af smuts. e När hos oss, utan de särskilda anledningar, g som i så rikt mått funnos i Frankrike, en k sådan uppfattning kunde göra sig gällandelg såsom den populära domen om den nyelg Alexander, hur mycket mer kunde och skulle: det -ej ske i Frankrike, der tidsförhållandena g voro så egnade att underblåsa Napoleonsförgudningens eld. Sedan den väl tagit fart, voro visst ej den egennyttiga bourgeois-liberalismen och den växande korruptionen under Louis Philippe tjenliga att släcka lågan. Der göts ytterligare olja, när kejsarens stoft 1840 kom till Paris, för att få sivt nya hvi-lt lorum under dömen i Hötel des Invalides. E.l, Littrö har nyligen erinrat om den allmänna l; entusiasm,som bemäktigade sig folket vid detta l, tillfälle. De som då sågo Paris, säger han,l ha betygat att, om den döde kunnat sfigal. uppsur sin kista, han utan något tänkbart. motstånd skulle gått att intaga Louis Phi-. lippes plats i Tuilerierna. Afven af dennali känslostorm möter oss hos en nordisk skaldji ett kraftigt klingande återljud. Det är Pe-l: ter Andreas Jensen vi citera: Kejseren kommer, —hvi dveler hans Garde? Marschaller, traeder i Rad! Örnen i Spidsen, hans lynende Barde, Grundrig paa Minder og Kvad! Frankrig! din Kejser, den store Forviste, Atter betreder din Strand; Giv ham igjen, hvad i dig han forliste, Frankrig er Kejserens Land. Kejseren kommer! han stiger af Havet, Engang han gjorde det för; Frankriges Kejser man tsenkte begravet: Frankriges Kejser ej dör. Blegned Europa, da sidst Grenaderen Jubled i Kejserens Favn, Hvor vil det skjalve, naar Folket og Heren Greder ved Kejserens Navn! Kejseren kommer! Hvor pregtigt det skrider, Toget i Kejserlig Pragt! Forrest i Reekken de graa Invalider, Kejserens stolteste Vagt. Hör, hvor det tordner fra tusind Kanoner Gjennem den dampende Sky! Styrter i Gruset de vaklende Throner Drönet fra Kejserens By? Kejseren kommer! — — 0, sover kun trygge, I Fyrster i Throneraes Skjöd! Kejseren kommer; han kommer som Skygge: Frankrig! din Kejser er död! Myrded er Örnen, som leged med Kroner, Skrinlagt i dybeste Hav! Kejseren kommer, det gjelder ej Throner, Kejseren söger en Grav. Vi stå vid den tid, då den Napoleonska jmytbildningen så fortskridit, att en Adolpheli Thiersskunde bemäktiga sig dessa elementer, l, för att deraf göra Konsulatets och kejsar-: dömets historia, och sig sjelf till Frankrikes : historien national. När han hösten 1840 lem-j; nade sin post som premierminister och krigs1, planerna strandade, var jordmånen fallkom-. ligt beredd och uppvärmd af en folkbänfö-: relses eld, som, om någonsin, varit värd enl; bättre. sak. År 1843 utkom första bandet: af Thiers stora verk, Napoleonismens bibel. s Vi vända oss till betraktelsen af öfriga! medverkande krafter, hvilkas resultat ärj: den häfdvunna Napoleonssagan: Frihetsvännerna i alla länder, som med lågande hän1) förelse helsat revolutionen, hvilken kom att!ll skaka det absolutistiska fursteväldet, lätol länge förleda sig att på Bonaparte, då hanls i sin hand samlade sitt folks nyvaknade kraft, 1 öfverflytta dessa känslor af förhoppning och 4 beundran, troende att han, en son af revolu-(1 tionen, också var revolutionens man, den lika lt oegennyttige som segerrike främjaren af 1789 s års ideer. Hur höra vi ej Hans Järta i -enls mycket lustig, anonym satir, kallad Någrald tankar om sättet att upprätta och befästa denl( urgamla franska monarkien (Stblm 1799), un-s der hemlig förtjusning låtsa förebrå Bonaparte den demokratiska jemniikheten i dej franska armeerna o. s v. Detta skrefs före!l den 18 Brumaire, på längre afstånd från del franska händelsernas skådeplats, i en tid soms ej hade någon aning om våra dagars snabba r och genomträngande offentlighet. Men äfvenls i sjelfva den medelpunkt, hvarifrån den Nale oleonska despotismen dikterade sina vålds-!S bad, och då konsulatet redan blott till sitt namn, ej till sin karakter, skilde sig från k kejsardömet, af hvilket det snart skulle aflö-s sas, kunde en man som den lärde diploma-l? ten Filip Albert Stapfer, Pestalozzis hjelpare, a förfalla till en vidskeplig tro på Bonaparte, jd såsom ett försynens utkorade sändebud tilllo verldens räddning. Stapfer var Helvetiskan republikens minister i Paris 1800—1803; hans s diplomatiska korrespondens under denna tidin har nyss blifvit utgifven af sekreteraren ilf schweiziska förbundsrådets inrikesdepartement, t 5 SA tr ARNE NySTESJENNESNI TE PAT TR a f