Aftonbladet – 28 maj 1870, sida 2

ned några likasinnade att verkställa den plan, wvaraf vicomte Sosthöne de Larochefoucauid erimmet Bie, att nemligen med åtskilliga ästkrafters hjelp nedstörta Napoleönsstoden ;å Vendömeplatsen, och en högättad dame, hc refvinäan Edme de Perigord, sedermera allt-h ör mycket känd och omtalad såsom hertigki ana af Dino, visade sig för menigheten ifö adeln hos en kosack, andra råa scener attlte örbigå. Den trefärgade kokarden förbjöds, et ch hederslegionen förnedrades afsigtligt ge-jsi! om utdelning i massa till allehanda subjekkl er. Man hotade högt att utkräfva hämnd f Ludvig XVI:s domare, men förlänade adg värdighet åt den i en sammansvärjning not Napoleons lif delaktige Cadoudals fanilj, och firade med sorgegudstjenster lönnnördarens minne. Med det mörka fromleiets hycklande former vände också utsväfingarnas skandaler tillbaka till hofvet. Fjorontusen officerare sattes på hälf sold, medan unstbevis slösades på sådana som burit afog sköld mot: sitt fädernesland. Man speuulerade på att upphäfva den nya konstituionen, att återinsätta emigrantadeln i desseodala rättigheter, återgifva kyrkan dess orna ställniog och i en eller annan form ;tertaga nationalgodsen, med ett ord att, enigt grefvens af Provence ständiga program vå 1790-talet, upprycka med roten alla rerolutionens grundsatser,. Derför hade ock den första restaurationen j tillryggalagt sitt första halfår, innan allaj? le förhoppningar, med hvilka hon helsats,5 voro omintetgjorda och, såsom en historiekrifvare uttrycker sig, bourbonerna hade mot sig en formlös, allmän, öppen samman;värjoing., Alla elementerna till en resnin; unnos, blott den tändande gnistan kom; oc lå landsteg Napoleon på sydfranska kusten len 1 Mars 1815. De hundra dagarne vi ade folket dess hof och regering i hela deras y vottenlösa lumpenhet, men omgåfv. deremot Napoleon med en ny, romantisk gloria. När fter denna underbara episod bourbonernaja ör andra gången af fientliga härar återför-a les till Paris, då först fick Frankrike rätt!g vännbart och i helt annan grad än 1814 er-iy ara, hvad det ville säga, att vara besegradtk och att af segrarens hand mottaga en herre. f Skonlösa utpressningar beledsagade fienlens inryckande, det laglösaste blodiga våld de kungliges, seger. De fogliga vilkoren i örsta Pariserfreden (30 Maj 1814) aflöstes i len andra (20 Nov. 1815) af ytterst förödnjukande bestämmelser: Frankrikes område nskränktes, en krigsskatt af 700 mill. pålales det utmattade landet, som dertill i fem ir skulle inom sina gränser underhålla en itländsk besättning af 150,000 man. Under skyddet af denna invasion kunde nu reaktioen gifva sina lustar fria tyglar, jesuiterna spela mästare, och ett måttlöst godtycke sätta sig i lagens ställe; i ett enda departenent kunde prefekten inom mindre än en månad föra öfver 500 misstänkta i fängelse, vid slutet af Augusti 1815 beräknades antaet arresteringar i hela landet till sjuttiotusen: ej utan skäl har denna förtryckets och smälekens tid blifvit kallad det hvita skräckväldets, la terreur blanche. Och här under var Frankrikes yttre maktställnivg förnedrad, dess politik slafvisk;en f. d. rysk unlersåte och officer, hertigen af Richelieu, örde styrelsen i enlighet med kejsar Alexanders order, meddelade åt vicomte de Nonilles i Petersburg eller genom Pozzo di Borgo Paris. När till och med en Chateaubriand kunde i parlamentet förehålla regeringen, att en främmande makt ledde hennes steg, hurudana mäste oj känslorna vara utanför de ultra legitima och absolutistiska kretsarne! Man å undantagslagarne, upprorsförsöken, a processerna, och framför, allt Jean Berangers sån; Åfven han hörde till dem, som med förtröstan motsett den första restaurationen. Förut populär bland massan såsom den lättfotade glädjens sångare, vann han ännu högre gunst, då han — fortfarande inom kärlksoch dryckesvisans ram — gaf luft åt den förväntan om en början af slutet, som alstrades af 1812 års händelser. Det dröjde ej länge, innan han återkom frän sin förvillelse, och det var först nu, när han framstod såsom en af de oförfärade motståndarne mot det outhärdliga och skymfliga bourbonväldet, som denne man ur folkets lägsta lager blefden verldskunnige chansonnier de la France. Iförbund med den liberala pressen, i en Paul Louis Couriers med fleres händer, undergräfde han restaurationens moraliska stöd. Fortsättningen och slutet af bourbonernas bana känner en hvar till hofvudrageo. När 1830 kom, fullbordades hvad S:t Simon och Thierry redan 1814 hade profeterat, att den bourbonska restaurationen i Frankrike skulle få samma ändalykt, som den stuartska i England. Under denna tid föregick den ödesdigra omkastning i det allmänna tänkesättet, som gjorde den nåpoleonska perioden populär och till ett inbegrepp af all Frankrikes ära och lycka. Den framstod nu, genom kontrasten, i en ny dager; skuggsidorna glömdes eller mildrades genom tidsafståndet. Den liberala opinionen ingick nu sin farliga, sedermera så hårdt straffade allians med traditionerna och minnena från konsulatet och kejsardömet: nu grundlades det andra kejsardömet. Sådana voro Napoleonssagans och Napoleonskultens förutsättningar. Flerehanda krafter ha samverkat att utbilda denna moderna myt till en sådan omfattning och intensitet, att den historiska kritiken i våra dagar måst 1 uppbjuda ett jättearbetes ansträngningar, för att störta afgudens bild och sopa platsen ren. f f I w Kr vm fr PS FUM Fd dh fr a DD I —— ETT mm bt cm Fr oc vm oh 0 MM 0 HR RR KA mr Vi skola söka angifva de väsentligaste omständigheter; i hvilka upphofvet och roten till denna stora villa må sökas. 1 Ej ringa skuld tillkommer poeterna, somil, härutinnan gjort något skäl för det misstro-1 ende, hvarmed den gamle filosoförr betraktade lr deras folkförförande verksamhet att utbredal, falska föreställningar om de för menniskan, vigtigaste ämnen. Vi veta ej, på hur många tungomål de sjungit verldsbesegrarens lof, men nog äro qvädena legio. Det skulle ej sakna sitt intresse att försöka en skizz om Napoleon poesien, men här skulle det, äfven ofullständigt, föra oss för vida; några påminnelser om dessa Napoleonslegendens mest populära på samma gång källor och uttryck torde dock vara på sin plats. Vi ha nämnt B6-z ranger; säge man, hur mycket man vill, att republikanens hyllning åt Napoleon blott var en form eller ett vehikel för hans opposition mot bourbonerna, verkan af hans poesi blef dock den, att kejsartiden i folkmedvetandet omgöts af strålande glans, mot hvilken en Lamartines strofer intet förmått: 1 Y f 8 l i ö kb t å I t u Tu grandis sans plaisir, tu tombas sans murmure: d I f d f e i n k Rien AKumkn ne battait sous ton paisse armure 0-8. V. Väl firade Byron Napoleons fall såsom en frihetens seger, väl var en Ugo Foscolo, likaväl som en Vincenzo Monti, något inkonstant sina känslor mot sitt fäderneslands tuktomästarey men så mycket trofastare i sin be-i undran voro åter andra. När lyckan svek hans olycksbringande . vapen, hur gjorde ej Tegnr, i Hjelten, hans apoteos: Icke jag har härjat fälten, vd J h ej hvälft Södern opp och Norden, 8 det hör högre makter till. t Skalden, tänkaren och hjelten f allt det herrliga på jorden 2