Aftonbladet – 28 maj 1870, sida 2

STUDIROULM den 23 Maj. Napoleons-kultens uppkomst och. förfall. IL Det är med verklig glädje vi mottagit böran till en öfverflyttning på vårt språk af Lanfreys stora verk öfver den förste Naooleons historia), och vi hembära den föräggare och den öfversättare, som för detta nyttiga företag förenat sina krafter, vår förstälda erkänsla. I denna och ett par öljande uppsatser skola vi söka att belysa letta märkvärdiga arbetes betydelse. Första delen af Lanfreys verk utkom 1867, och för kort tid sedan mottogo vi den fjerde, efter att de tre föregående redan i fjol uppeft sin fjerde upplaga. Originalets första afdelning slutar med den 18 Brumaire, den andra med brytandet af freden i Amiens, den tredje med slaget vid Jena och utfärdandet af dekretet om kontinentalsystemet, den fjerde med dagarne vid Aspern-Eslingen; vi ha ännu två band att vänta. Det föreliggande första häftet af svenska öfver-: sättningen räcker till och med den af general Bonaparte och en del af direktoriet för-1 anstaltade statskuppen den 18 Fructidor år V (4 Sept. 1797). Utom Napoleons historia känna vi, af Lanfreys hand, dels en nätt volym om Histoire politique des papes, som i fjol utkom i en ny och öfversedd upplaga, dels en samling Etudes et portraits politiques, som, första gången utgifna 1863, redan två år senare fingo sin andra upplaga; att han arbetat älven på andra områden, sluta vi deraf; att Eug. Poitou egnar honom ett kapitel i sin bok om samtidens franske filosofer. I de nämnda skrifterna möta oss samma manliga ande, samma vördnad för sanningen och kärlek till friheten, som fäst sin kraftiga pregel på författarens arbete om Napoleon. Äfven i dem sköpjer man rätt tydligt den väsentliga och betydelsefulla skiljaktigheten mellan Lanfrey och Det nya Frankrikes nya historiska skola å ena sidan, samt å andra sidan det Frankrike, som under våra ögon går bort, och dess häfdatecknare. Man har upphöjt Thiers till Frankrikes nationelle historierifvare par preference, och han kan i sådant nseende jemföras med Livius:: nationalfåtävga och nationel fördom och orättvisa tala ut ur hvarje rad. Enhvar känner, äfven från de senare åren, Thiers motvilja mot den italienska enheten: han vill ej veta af halföns emanicipation, och han ser i dess sjelfständighet en minskning i Frankrikes makt. Huru helt annorlunda talar ej Lanfrey, i boken om påfvarne, om den italienska enhetstanken, med hvilken sympati framhåller han ej, att denna tanke efter år 1815 icke längre var, såsom i adertonde seklet, pett försvagadt återljud af de franska ideerna. Vi igenfinna här samma röst, som i! Napoleons historia vältaligt betonar, att del: patriotiska fördomarne måste gifva vika, att: i våra dagar en histoörieskrifvare ej får vara: nationel iordetstrånga mening, att hans rätta : patriotism är sanningskärleken, att han skall tala i den allmänna civilisationens namn, att . hans fosterland höjer sig öfver alla gränser, att hans sak är den universella, oföränderliga — rättens mot våldet, frihetens mot förtrycket. Det andra ofvannämnda arbetet omfattar en följd af studier öfver Thiers historiska verk om konsulatet och kejsardömet, öfver Daunou, Carnot, Armand Carrel, Guizot, Proudhon, öfver den polska frågan, öfver det parlamentariska styrelsesättet under Louis Philippe, samt öfver Laboulayes berömda Paris i Amerika,. Lanfrey slutar sin anmälan af Laboulaye med de orden: om denna lilla bok finge hela den framgång hos den nuvarande generationen, som hon förtjenar, . skulle jag bli förvånad, men det vore ett tecken, att stora förändringar förberedas i vårt folks tänkesätt, och att vi ej längre ha rätt att förtvifla om vårt tidehvarf. Att arbetet vann den framgång, som Lanfrey knappt vågade hoppas, är visst; och ej mindre visst är att han hör, med Laboulaye och andra, till dem som kraftigast förbereda de förändringar i det franska tänkesättet, hvilka förebåda en ljusare framtid. — Detta i förbigående, om författarens öfriga arbeten. Till den första at hans smärre afhandlingar, den om Thiers, få vi i det följande tillfälle att återkomma. Vi gå nu att kasta en blick på uppkomsten af denna Napoleonslegend, som omsider ghjelpligen, smulas sönder under Lanfreys and. AR R— Det allmänna intrycket i Frankrike af Napoleons fall var en känsla af lättnad och beielse: man hoppades ändtligen få utbyta en militärdespotism, som qvätt hvarje vilja och tanke utom sin egen, mot en lagbunden frihet, ett konstitutionelt samhällsskick; i ersättning för krigsäran, som sedan 1802 hade kostat landet fem milliarder francs och sedan 1804 en konskription af tre millioner menniskor, hvaraf endast en sjettedel stod åter, väntade man de fredliga yrkenas blomstring. En republikan och pålitligt vittne, som Carnot, intygar att alla klasser voro intagna af glada förhoppningar. Sällan stälde sig väl, efter en stor brytning, uppgiften att försona och förena lättare för en regering med ärlighet, god vilja och något förstånd. Men här skulle bekräftas, hvad Charles Fox yttrat, att en restauration är den olyckligaste af alla revolutioner. Frankrike fick tillbaka ättlingarne af en dynasti, som fört land och folk till den ekonomiska och moraliska undergånor brant; personer som gått i frivillig landsykt för att, medan det nya konstitutionelmonarkiska statsskicket grundades i Frankrike af konungen och nationalförsamlingen i samråd och endrägt, mot sitt eget fädernesland reta de europeiska hofven; intriganter, som lyckats att åvägabringa en intervention uti Frankrike — i och hvarmed revolutionen olyckligtvis till sitt sjelfförsvar drefs in på banor hvilka från början voro henne främmande — och som sedan oupphörligt konspirerat. När grefvarne af Provence och Artois återkommo till Frankrike, bade de verkligen, enligt det bekanta, Talleyrand oriktigt tillskrifna uttrycket, af den hvälfning, som förändrat hela den civiliserade verldens utseende, intet lärt och intet glömt.. Det var alla ryssars sjelfherrskare som måste pressa Ludvig XVII att underkasta sig en karta, och det var en Metternich som, till eganderättens betryggande, itrigt bekämpade de hotande planerna på nationalgodsens återgång ur, om det ock vore den tionde köparens hand. Invigande sin regering med ett löftesbrott, oktrojerade Ludvig en författning, der konstitutionell frihet knappt fanns ens till skenet: senatsförfattomgen af 1814, hvils ken dock en Nesselrode hade varit med om. och funnit innebära en rimlig medelväg, varl:; honom ingenting mindre än en horreur. Med sådana politiska grundsatser förenade sig öp pet hån och förakt mot revolutionsoch : ejsartidens för armen och folket dyrbara : ninnen. De: uppträden, som redän vid de ulierades intåg i Paris tillstäldes af det högdliga emigrantslöddret, voro sorgligt beteckFSA förebud: den sedermera gom strätröf