Aftonbladet – 19 maj 1870, sida 3

Mordet på advokatfiskalen Montan har i dag iter varit föremål för ransakning, hvilken denna gång hölls hemma hos vitnet Lovisa Eriksson, som varit af sjukdom hindrad att infinna gig vid domstolen. -Förhandlingarne höllos för slutna dörrar, så att tidningarnes referenter kl fingo tillstädesvara, men vi hafva sedermera erfarit, att det vigtigaste af hvad som förekom i Lovisa Erikssons vitnesberättelse var den i hennes redogörelse för Josefina Eklunds besök hos henne före mordets föröfvande förekommande. uppgiften derom, att Eklutd omtalat att hön väntade ett rekommenleradt bref med penningar från sin fästman, och utt jemväl dervid varit tal om en ring, ker letta tal föranledts af Erikssons fråga till Ekund: om hon kanske också väntade en ring? Dessa omständigheter äro, såsom man torde finna, Vf vigt i det hänseendet, att de kunna lemna nåson ledning för omdömet huruvida Eklund verkigen på förhand umgåtts med planen att äfven olundra den-okände person, som hon ämnade taga daga. Enligt Lovisa Erikssons berättelse skulle örloppet af hennes och Josefina Eklunds samnanvaro dagarne före motdets föröfvande hafva rarit följande: Eklund hade först vid ett besök hos Eriksson vå söndagen i samma vecka som mördet sedernera föröfvagles talat om att hon väntade ett ref, utan att dervid närmare tala om dess beskaffenhet; men på tisdagen (således dagen innan nordet begicks), då hon kommit till Eriksson kl. 10 f. m. och qvardröjt till middagen, hade hon agt att hon väntade bref från sin fästman i Dalarne. Hon återkom sedermera på e. m, och lå hon efter detta andra besök; omkring kl. 6 på tonen ånyo bortgick, yttrade hon att hon skulle remta bref på Drottninggatan på ett ställe der ekommenderade bref för hennes räkning plägade mottagas, och hon trodde, hade hon sagt, att jon jemväl skulle få penningar i brefvet. Det ar dervid Eriksson hade frågat: Kanske en ring ckså? hvarpå Eklund genmält: Det är inte äkert.. Vid ett af besöken på tisdagen hade ;klund framtagit ett snöre, lagt det dubbelt om itnets hals och stuckit ändarne in i bugten så tt deråf bil dades en snara, och hade hon dervid ttrat: nu Skall jag strypa dig,, ett yttrande som iriksson då endast uppfattade såsom ett skämt.