Aftonbladet – 17 maj 1870, sida 2

STOCKHOLM den 1? Maj. Sedan såväl regeringen som kanirarnes talnän i sina uttalanden vid riksdagens slöt onstaterat det faxtum, att den närvarånde ertoden kän betecknas såsom en tid af poitisk stiltje och stagnation, torde det också rara lätt förklarligt, att man Har svåft alt nöm den politiska diskässionen Änna någons ing söm är nytt och pikant eller åtminstone gnadt att ådraga sig någon större uppmärkamhet. Göteborg Handelsoch Sjöfartstiding har emellertid i dessa dagar uti en arikel med anledning al fril. af Ugglas afgång it ministören gjort ett litet uppslag, som har len förtjensten att vara originelt och som lerföre verkligen kan föranleda åtskilligt samspråk, Det yttras deri bland annat följande: Då frih. af Ugglas, Brsam döb redan före rikedagens afslutande lemnat sin plats, synes Jetta antyda, att någon större förändring i statsrådet icke är att befara. Vi säga med afsigt befara, enär vi äro uppriktigt ministerielle i den mening, att vi önska det den rådkammare, som i hb. exe. frih. De Geer eger sin förste mån, måtte ännu få ostörd leda ländets förvaltning med sin rättrådighet, sin insigt och sin lugna besinning. Detta system kan dock ej rudbas deraf, att en eller annan partiel förändring inträffar, ochi detta hänseende kan man icke undgå att beakta behofvet för fögeringen af ett och annat kräftigåre element, som gifver styrelsen enl. starkare hållning gentemot en riksdag, som; :! i den mån dess erfarenhet ökas, utan tvifvell! kommer att tillvinna sig ett allt högre afseende. Det är icke för att motverka riksdagen, vi Ogska regeringsk denia ökäde kraft, utåd på det att; hon må, kunna utgöra en alltmer inflytelserik ledande makt för repre-! sentationen. j Ryktet har, enligt hvad vår korrespondent i hutvudstaden uppgifvit, velat veta, att h. exc. justitiestatsministern önskat i rögeringen upptaga de båda kamrarnes populäre talmän, grefve Lagerbjelke och biskop Sundberg. Detta synes vara en god afsigt och en riktig tanke; men vi tillåta oss likväl anmärka, att förstärkningen samtidigt dermed börde innefatta någon af andra kammarens ledande män. Tidpankten synes oss nemligen vara inne att småningom bilda ministeren ur representationen, under det man hitintills haft nästan uteslutande embetsmanna-ministörer. fvergången derifrån till det nya system, som det nya statsskicket ovilkorligt bär i sitt sköte, kan icke gå hastigt, innan representationen utbildat politiska förmågor af framstående egenskaper; nen det vore den närvarande ministeren värdigt att ledå säkerna i den riktningen, då dess ansegnde förmår att uppehålla äfven en och annan kraft af andra ordningen, och äfven en och annan man, hvars talang måhända ej anses uppbäras af den yttre samhällsställning, som hittills ansetts nödvändig såsom trappsteg till statsrådet. Man kan och bör ej för sig fördölja, att vårt land, likasom den öfriga verlden, går emot demokratien, men lyckligast är utan tvifvel att man framgår emot detta mål med lugna och långsamma steg, dermed undgående alla de våldsamma brytningar, som i andra länder beteckna denna makts födelseprocess. Den svenska demokratien hvilar väsentligen, åtminstone såsom sin närmaste grundval, på den sjelfegande landtmannaklassen, d. ä. på den svenska allmogen, hvars namn eger en god klang i vår historia, och hvilken sedan århundraden tillbaka varit representerad i ledningen af statens öden, hvarigenom en icke ringa fond af politisk erfarenhet och sjelfkänsla samlats inom dessa samfundslager. Det synes oss således icke vara obehörigt, om en framstående man af; denna samhällsklass, hvilken eger auktoritet inför andra kammaren, inkallades i rådkammaren. Sådant har varit ifrågasatt redan för många år sedan, men tiden är derför nu långt mera mogen än då. Det kan ej vara annat än en falsk fördom, då man tror sig böra framför en verklig ledare af majoriteten inom en riksdagskammare föredraga en framskjuten och inbillad, derföre att den senare eger vissa företräden på bördens och den yttre samhällsställningens lösa grund. Man skulle, om vi ej misstaga oss, kunnati Norge undgå rätt många brytningar, derest fördomen ej hindrat regeringen att inom sig upptaga en och annan af de ledande männen af Norges fria odalmannastånd, då deras egenskaper i öfrigt ej gjort dem oberättigade till ett sådant förtroende. Vi hafva härmed ingalunda velat säga, det egenskapen af bonde innebär någon företrö desrätt till de höga befattningar, hvarom här är fråga; vi påyrka blott, att den ej skall utgöra något hinder derför. Och vi kunna framställa denna mening så mycket mer opartiskt, som vi icke tillhöra det s. k. landtmannapartiet vid den svenska riksdagen, och näppeligen lära komma att göra ,det. Men det är ett faktum, att andra kammaren, att icke säga riksdagens, tyngdpunkt ligger för närvarande hos detta parti, och detär något som en vis regering bör i god tid beakta. Så långt Handelstidningen. Hvad nu först angår de båda talmännens inträde i konseljen, så ha vi visserligen äfven hört ett sådant rykte, men vi våga betvifla, att sådant hittills på allvar varit påtänkt. Och för så vidt meningen skulle vara, att genom partiella personalombyten förstärka ministeren, utan att dess politiska karakter underginge någon förändring, så kunna vi icke i likhet med Handelstidningen finna, att en riktig tanke ligger till grund för en så beskaffad kombination, som den af ryktet omförmälda. Det är nemligen ganska väl bekant, att både grefve Lagerbjelke och biskop Sundberg hai politiskt hänseende en helt annan grunduppfattniog än de personer, som hittills varit ledande inom ministeren och då de båda äro rss MM PM TT ot Mo MA HH en mm a mh vn RA I