Aftonbladet – 16 maj 1870, sida 3

väl ej undertrycka en känsla af stolthet vi detta stommå erkännande af:min värdighe såsom Chandos blifvande berrskarinna: Framför denna eld — frisk och klar sor det behöfdes i ett gammalt, ödsligt hus, sat jag länge uppe, än. läsande, än försänkt tankar. Klockan slog tolf och jag satt de ännu. Men bara. en half timma, eller så. De var så förtjusande att riktigt få tänka på min lycka, och jag. kände ingen håg at sofva, Sofva. måste jag ändå vågra timma och jag steg slutligen upp samt gick förs bort till fönstret för att se huradant vädre var. På aftonen hade det lotvat att bl frost och jag sköt undan gardinerna för at bättre kunna se. Ingen fara för spökerici mera, hviskade jig öfvermodigt. Jag tänkte att jag skulle svimma, — at jag skulle falla till, golfvet. Något spöke va icke att skåda, men deremot någonting annat, som i detta ögonblick föreföll mig vide mer fasaväckande. Långsamt framskridande, uppåt allen, — så sakta och tyst, liksom den fruktat at väcka och förskräcka de sofvande, kom et stort, svart, vederstyggligt budskap om död och graf och: förgängelse: En likvagn, körd af en karl i en lång, svart kappa. För en minut trodde jag mig se en skenbild. Jag gnuggade mina ögon, jag såg ut genom fönstret, jag gnuggade dem ännu en gång. Fåfängt! det var intet gyckel af min inbillning; likvagnen kom allt närmare; — den svängde. långsamt förbi gräsplanen; — den stannade vid stora porten, Jag satte mig ned och tryckte handen mot mitt klappande bjerta; aldrig egde väl något hemen motsvarighet i nattliga förskräckelser, jemiörligt med hvad ade erfarit vid händos, Medan jag satt; hördes ute i