svarade mären. — Dit har jag icke tid att gå, förklarade bonden. — Du är tvungen, sade mären. — Kommer inte i frågan, sade bonden. Omröstningsdagen kom, och bönderna gingo till närmaste stad för att rösta, men Jacques förklarade sig icke hafva tid, ty han skulle sköta om sin ko. Till sin stora förskräckelse fann han dock båset tomt. Kon var borta och kunde ej återfinnas. I sin förtviflan gick bonden till mären, som just stod i beredskap att fara ut till omröstningen i arrondissemen. tets hufvudort. Mären skulle naturligtvis veta hvart kon tagit vägen, ty bonden var alltid van att söka bjelp och tröst hos mären. Din ko har jag lätit drifva till staden, sade mären; hon står på stora torget, just der omröstningen skall försiggå — Jacques fick lif uti benen i största hast för att skyn. da efter sin ko. Vänta litet, ropade mären; du skall ta med dig den här röstsedeln och lägga ned den i valurnan, och här har du ditt valmanskort — kon får du ej tillbaka förrän du röstat. Det var på det viset Jacques kom att deltaga i plebiscitet. Men jag vet icke om lagstiftande kårens president talade om den anekdoten i lördags inför den kejserliga tronen. Deremot höll kejsaren ett tal, hvars hufvudsakliga innehåll sannolikt fiones bland Aftonbladets telegrammer i qväll, men som jag, oaktadt mina städse påpassliga korrespondenter, ännu icke Jyckats få reda på. Möjligt är också att hela ståten icke försiggick i lördags, men då eger den rum i dag. Efter talet skickar kejsaren sina ministrar till senaten för att låta äfven detta illustra gubbhus få veta nationens vilja. Ministrarne begifva sig en tenue officielle och i stora galavagnar till Luxemburgpalatset, der senaten i motsvarande högtidsskrud afbör hvad den kejserliga storsigillbevararen — hans namn är Emile Ollivier — har att förkunna. Så tar senatens president — han heter Rouher — under en ödmjuk bugning emot det märkvärdiga protokollet, hvilket inregistreras och förvaras uti senatens arkiver till evärdliga tider. Så går det till i Frankrike. Der har. man någonting att tala om och någonting att se på. Hvad har man här?... Jo, Maj-festen uti går, men ganska lyckad, det är sannt. Det kunde icke blifva, någon fest af, förrän de kungliga kommo med... ty ni vet hvad professor Geijer och landshöfding Asker sagt. I går voro de kungliga med och då bade naturen klädt sigisin vackraste skrud. Det hade folketockså gjort och tagit sitt bästa humör med sig till Djurgården, och derför blef det en lyckad fest. Nu kunna vi vara säkra på att hafva sommar, ty nu ega vi kunglig majestäts sanktion derpå. : ske då? frågade bonden. — I staden,