Aftonbladet – 16 maj 1870, sida 3

ES Of NR I nor hafva en gång korsat hvarandra, men nu gå de åt skilda håll. De råkas ej ens, när friherre af Ugglas kanske någon gång i framtiden uppträder i opposition mot finansministern, ty grefve Arvid Posse blir aldrig finansminister, det har åtminstone hans eget parti undanbedt sig, liksom grefve Erik Sparres intimare vänner icke vilja att han skall blifva I justitieminister, hvilket dock icke hindrar att -I sistnämnde grefve kan mottaga t. ex. utrikesI departementet, der någon jus egentligen icke kommer i fråga, utan endast diplomatisk tinI het, hvaruti grefve Sparre är mästare. Grefve -I Sparre låter ingen se i sina kort och ej heller i sina papper. Det är endast när han skall med sin allmänt kända oegennytta — jag citerar herr grefvens egna ord — bevisa I skadligheten af att anlägga jernvägar itrakter, som äro honom fullkomligt likgiltiga, han låter t. ex. domhafvanden i Norra Helsingland få kasta en blick i de papper han, Erik Sparre, har i sina händer. (Känd scen från en af riksdagens intressantare debatter.) Den nuvarande utrikesmivistern har deremot icke varit så rädd om att låta se sigi korten eller i brefven. Åtminstone har jag från den offentliga läktaren varit vitne till att grefve Wachtmeister på statsrådsbänken i andra kammaren skött sin korrespondens. Nämnde bänk är belägena tätt nedanför publicistläktaren. Om man kunde tänka sig, att det funnes indiskreta publicister samt att någon sådan hade sin plats på sistoämnde läktare, kunde ban utan särdeles svårighet, äfven utan tillhjelp af en på denna läktare ofta anlitad kikare, taga en öfversigt af hans excellens skrifvelse. Det är visst icke omöjligt att äfven en utrikesminister kan sköta sin correspondance particuliere, i hvilken den också mest oblygt indiskreta naturligtvis icke lägger sin näsa, vore denna än aldrig så lång; men det kan ju vara, det är till och med nästan troligare att så är, ty det hör till en utrikesministers dagliga sysselsättning, några konfidentiella noter, till Sveriges sändebud i främmande länder och i så fall erhåller saken helt annan betydelse. Då kunde det hända att hela verlden hade reda på noternas innehåll äfven här hos oss, innan de hunnit halfvägs till Paris, Wien, London och Berlin. Lyckligtvis. kan man icke tänka: sig några indiskreta publicister. Vår riksdag slöt, som den började, enkelt och. okonstladt, nästan tarfligt. Några stats-. råd, några serafimerriddare och öfriga personer, som hafva om icke till yrke, dock till kärt tidsfördrif att deltaga i dylika högtidligheter. Konglig majestät och kronan voro naturligtvis också med, det är sannt, samt äfven de riksdagsmän, som ej redan återvändt till vårarbetena på fälten. Men det var också alltsammans... Det är: mycket aktningsvärdt, mycket koustitutionelt till och med, men något imponerande intryck gör det icke på folket, som står på gatan och ej kommer in i rikssalen. Gardets björnskionsmössor gifva visserligen en festlig pregel åt de yttre förhållandena, åtminstone i södra slottshvalfvet, det medgifves, men hvad är väl det mot den prakt, som utvecklades i lördags i Paris. Klockan 2 på lördagsmiddagen var den franska andra kammaren samlad i stor uniform. Har vår andra kammare något uniformt? Har ens första kammaren såsom kammare frack med guldbroderier? Sedan alla franska representantuniformer hunnit samla sig i stora sessionssalen, upplästes de officiella protokollsutdragen om utgången af den söndagen förut skedda omröstningen hos det suveräna folket. Och under denna högtidliga akt läto invalidernas kanoner höra sig. Hörde vi i lördags ett enda kanonskott under akten på rikssalen? Hafva våra invalider, medlemmarne af militärförsörjningsanstalten, några kanoner att låta höra? När den afdelningen af festen var slatad, satte sig lagstiftande kårens medlemmar upp i de hofvagnar med galautstyrsel, som höllo på palatsets stora gård; och så åkte de med sin president och sina vice-presidenter i spetsen till Tuilerierna. Har vår representation någonsin blifvit bjuden på att åka i hofvets galavagnar? Nog har jag hört talas om att det gamla. riddarhusets landtmarskalk plägade få åka i sjelfva Sjuglas-vagnen, men det var han ensam, Ingen enda annan af ridderskapet och adeln, lika litet som af de öfriga tre stånden, bjödos. någonsin på åkning. Och det är ej nog med den fria skjuts, som på ett så elegant sätt bestås de franska representanterna från riksdagens hus till siottet: de eskorteras också af ett lysande kavalleri. Främst rider nationalgardets kavaleri. Har borgerskapets kavalleri någonsin paraderat för-svenska folkets representanter? Finnes det ens något borgerskapets: kavalleri oumera i Stockholm? Jo, en endå ryttmästare, tror jag, men utan sqvadron. Sitter han upp någon gång, är det på disken, och svänger han något vapen, är det alnen, och han är sannerligen lika aktningsvärd för det, men någon kavallerikår kan hanicke utgöra. Förotom det parisiska borgargardets kavaleri, rider kejserliga gardets kavalleri på ömse sidor om vagnarne och afslutar sedan cortegen, hvilken är nästan mera lysande än den kungliga svenska, första-maj-cortegen den 15 Maj. Kom icke och tala om att det ser ut som fångbevakning, när kavalleriet spränser fram på begge sidor om representanterna. Kejsaren tar emot sina trogna riksdagsmän stora tronsalen, omgifven af hela sitt glänsande hof, alla sina ministrar och höga emoetsmän, kronans stor-officerare och medemmarne af conseil dstat. Lagstiftande kårens: president. stiger. fram och underrättar kejsaren om .det beslut, som det suveräna olket fattat. Jag vet icke om han talar om Bä 9rA MA analdator från Amvrästningcdaman KD, tent PA hett te cn AT FR AA AA 9 ct 0 Koh st pr rr