Aftonbladet – 16 maj 1870, sida 3

mina ögon. Hill kom uppför trappan och återbringade mig till lugn, då hon tittade in till mig. I Åh, bevars, miss Hereford, ni har inte fått ljus, äncu, sade hon; det vår verkligen nästan mörkt i mitt rum. Får jag lof att tända taklampan, miss? . Genom den ovanliga uppmärksamheten — förut hade ett ljus varit alldeles nog åt mig — och af uttrycket i hennes röst, fannjag mycket väl att hon hade hört nyheten. Jag kunde ej motstå min önskan att taga henne i hand, sedan hon tändt-laämpan. Hill, jag önskar att pni må glömma bort huru jag väckte ert missnöje, rörande vestra flygeln. HH förstod inte:hvad det var, ser ni, kära Hill. Ack, om jag blott hade fått veta det! Jag skulle varit en så trofast vän till er alla! GamlaHill satte från sig ljuset, för: att hafva sin hand fri, hvarefter hon lade den ofvanpå min. Det är jag som bör bedja er om ursäkt för min oartighet. Vi lefde alla i en sådan ångest här i huset, att en främling genom sitt besök skänkte oss endast ökad oro och fruktan. Men-jag tyckte ändå alltid omer; jag gjorde detta redan från första stunden; ombord på ångbåten, ni mins vid London Bridge, som skulle afgå till Nulle. Samma vänliga ansigte är det ännu i dag, och, miss Hereford, jag är ej ledsen åt att höra, att ni för alltid stannar vid Chandos. Vi skola alltid förblifva vänner, Hill Jag hoppas det, miss. Jag kommer likväl ej att stanna qvar här; jag följer mylagy Hon tog åter ljuset i handen och gick. Det var med en känsla af skygghet jag tänkte att nyheten om vår förlofnibg vär känd är allt busfolket; men jag fann snart