Aftonbladet – 14 maj 1870, sida 3

FJORTONDE KAPITLET. Den allra sista förskräckelsen. Jag såg ej till någon af familjen på många timmar. Sedan mr Edwin Barley gått, gick sir Harry ut i sällskap med doktor Laken. Mrs Chandos och Emily, och som jag föreställde mig, äfven lady Chandos sjelf, voroi i östra flygeln. Emily hade erbjudit sig att för en liten tid fylla mrs Penns plats, så tillvida, att sitta inne hos Ethel, — en af de vackraste handlingar at henne som jag varit i tillfälle att observera. Men jag tyckte det för mig vara ett betydelsefullt och olycksbådande tecken att man lät mig sitta alldeles ensam nere i eksalen, utan att se en enda menniska på hela dagen. Detta, tillika med känslan af att döden gästade i huset, gjorde mitt sinne tungt. De tå ord som Emily låtit undfalla sig till brodern om hans förändrade samhällsställning, ljödo ännu. för mina tankar. Hans ställning var i verkligheten mycket förändrad — och hvad var jag, annat än en fattig guvernant, om äfven af god slägt? Jag kunde inte annat än tro; att den vårdslöshet hvarmed man bemötte mig, var ett säkert bevis på att åtminstone familjen ej skulle vilja emottaga mig inom sig. Nåväl... jag skulle göra hvad som var rätt; jag skulle gifva honom åter hans tro, om äfven mitt hjerta måste brista af sorg öfver den skiljsmessa som måste följa derpå. Först då det började skymma, återkom mr Chandos — den gamla benämningen på honom undfaller mig alltemellanåt. Doktorn gick genast upp i öfra våningen, Harry kom in till mig. Så ensam här inne i mörkret, Anna! sade han och drog undan gardinerna några tum. Det blef derigenom litet mera dagsljus och