Aftonbladet – 14 maj 1870, sida 2

KSUASSUVTSIULEL. Sedan riksmarskalken derefter ånyo äskat od, höll konungen följande Trontal: ode Herrar och Svenske Min! Det Riksmöte, som vi nu afsluta, komer att i häfden intaga sin plats bland em, som icke verkat stora och genompande förändringar i statsskicket eller den borgerliga lagstiftningen. I de mnen, angående hvilka önskningar om örändring väl gifvit sig tillkänna, men tan att Riksdagen kunnat inom sig comma till öfverensstiämmelse och klaret, ställas på Styrelsen fordringar om tt kraftigt ingripande. Jag skall alltid amvetsgrannt vinnlägga Mig om allt, om kan bidraga till våra samhällsinrättingars fullkomnande. Genom vidtagna grundlagsändringar i råga om de rättigheter, som tillkomma rämmande trosbekännare, hafva vi gifrit ett ojäfaktigt bevis på den fördragsamhet emot olika tänkande, som Svenska folket redan länge hyst. Statsregleringen är af Eder uppgjord utan tillökning i någon af skattebördorna. Detta har icke kunnat ske utan inskränkningar i de af Mig begärda anslag, jemte samlade besparingars anvisande. Huruvida Statens inkomster komma att i verkligheten uppgå till de af Eder beräknade belopp, kan endast framtiden utvisa. I detta ögonblick kunna vi med goda förhoppningar skåda mot kommande dagar. Företagsamheten i borgerliga yrken har börjat återvinna sin spänstighet, och för landtmannen står det innevarande året lika rikt på glädjande löften, som det sistförflutna var välsignadt af alla goda såfvors Gifvare. Med förtröstan, att det skall oss förunnas att vid nästa möte under gynnsamma förhållanden och med enig samverkan främja det älskade fosterlandets trygghet och utveckling, hemförlofvar Jag Eder nu, och förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alle samtligen samt hvar och en isynnerhet ,med all Kunglig Nåd och ynnest städse vilbevågen. Det af första kammarens talman, grefve Lagerbjelke på rikssalen hållna afskedstal var af följande lydelse: Stormäktigste, Allernådigste Konung! Innan riksdagen nu afslutas, anbåller första kammaren, att inför E. K. M:t få frambära uttrycken af sin djnpa vördnad och undersåtliga tillgifvenhet samt att dermed få förena en från hjertat gående önskan om lycka och välsignelse för konung och konungahus. Då riksdagen årligen sammanträder, blir deraf en naturlig följd, att antalet af de frågor, som på hvarje riksdag bringas till slutligt afgörande, icke så litet begränsas. Detta antal måste dock alltid förblifva betydligt och ij sig innesluta frågor af stor vigt för fäderneslandet. Så har genom beslut på denna riksdag de band blifvit väsentligen lossade, som hittills förhindrat främmande trosbekäunare att kunna i allmänna värf användas. De storartade jernvägsbyggnader, som för snart tjugo år sedan af staten företogos och derefter oafbrutet fortgått, hafva till ännu återstående delar blifvit bestämda och utförandet deraf beslutadt. Den hotande brist i statens inkomster. som vid riksdagens början visade sig, har kunnat betäckas, så att vid fastställandet af statsregleringen ökad beskattning undvikits. Den grundlag, i enlighet med hvilkens föreskrifter riksdagen sammanträder, är ny; men dess djupaste grundval, folkets deltagande i afgörandet af Jandets angelägenheter, är i Svea land urgammal. De yttre formerna kunna vexla efter olika tiders skilda fordringar; men nu som fordom är lagen stark genom friheten, friheten trygg genom lagen. Med detta fasta stöd kan svenska samhället lugnt se framtiden till möte, och af denna framtid förtröstansfullt hoppas, väl icke att alltid undgå mötande pröfningar, men att segrande dem genomgå och att städse varda funnet bland de folk, som stå i främsta ledet vid arbetet för upplysning och frihet till mensklighetens förädlipg och det godas seger. Tifvad af sådana känslor, anhåller första kammaren underdånigst att i E. K. M:ts nåd och ynnest fortfarande få vara innesluten. Andra kammarens talman, biskop Sundberg yttrade: Stormälktigste, Allernådigste Konung! Då riksdagen den 19 sistförflutna Januari öppnades, uttalades här i andra kammarens namn, jemte trohetsförsäkringar och välönskningar, äfven förhoppningar om en lycklig verksamhet. Huruvida dessa sistnämnda blifvit uppfylda, tillhör det icke kammarens ledamöter att sjelfva afgöra. Sannolikt är, att många nej till eller ändringar nti framlagda iörslag olika bedömas, äfvensom att det sätt, hvarpå man i några fall trott statens behof böra fyllas, icke kan af alla anses för det bästa; men visst är dock på samma gång, att de fattade besluten, hvad de än må hafva inneburit, endast tillkommit på grund af fosterländsk omtänksamhbet och med fästadt afseende på förhandenvarande förhållanden. Sverige har nemligen under en följd af år fått bära sin dryga andel af de olägenheter, som inom hela den civiliserade verlden gjort sig kännbara och af ingen statskonst kunnat afbjelpas. Om under sådana omständigheter ett litet och fattigt folks ombud gå med stor försigtighet tillväga, om de skygga tillbaka för hvarje ny börda, äfven den obetydligaste, om känslan af den närvarande ställningens beskaffenhet till och med någon gång fördunklar deras blick för framtidens både kraf och tillgångar samt öranleder åtgärder,. hvilka efteråt befinnas vara mindre lämpliga; så är allt detta icke blott ursäktligt, utan kan fastmer vitna om ett sinneag, som förtjenar aktning. För misstag är ingen lödlig fri; men den som vet sig hafva handlat edligt, han behöfver aldrig frukta sina medborsares dom. . Eiter slutadt arbete återvänder hvarje riksdagsnan till sitt egentliga lefnadskall. Att inom dess ,mråde pligttroget sköta sina åligganden är säkrate kännetecknet på trohet emot konungen och rärlak till fäderneslandet Andra kammaren vill