Aftonbladet – 14 maj 1870, sida 2

tiga yiönest och bevågenhet alltid få vara inneuten. Etter ceremoniens slut på rikssalen återände kamrarne hvar till sin sessionssal, derid afskedstal vexlades. för Grefve Lagerbjelke yttrade dervid till förstalqan ammaren: väl sig des len Mina herrar! Innan vi efter afslutade riksdagsarbeten nu åtkiljas, tillåten mig, mina herrar, att till eder framära en uppriktig och hjertlig tacksägelse för det I unc vig äfven under denna riksdag visade välvilliga fverseende samt för den fortfarande vänskap,Yer varmed jag varit omfattad, och i hvilken vänskap ånr et är min lifliga önskan och vördnadsfulla anhållan nin tt få vara innesluten. Den korta tid för riksdagarnes sammanvaro, som r en nödvändig följd af deras återkomst hvarje r, inskränker äfven den tid, som kan egnas hvarje f ärskild fråga. Det är icke någon ringa olägenal jet; men en olägenhet, som hufvudsakligast gör fra ig kännbar, då man betraktar hvarje riksdag jder om ett afslutadt helt, hvarunder, om möjligt,vid iela samhället bör omgöras. Nöjer man siglpäs ter med att först bereda jordmånen och vårda Blantan innan man begär att få skörda mogna rukter, då kan den ena riksdagen räcka den anIra handen till väl genomförda arbeten, och stunma lande skördar bli mödornas lön. Måtte sålundal off årt lands lagstiftning alltmer och mer fullkom1as; måtte förbundet mellan frihet och laglydnad blifva allt fastare och innerligare; måtte Gud beara konung och fädernesland! Kammarens åldersordförande, frih. Sprengtem besvarade talet med följande afskedsord: jer Hr grefve och talman! Innan vi öfverskrida den yttersta gränsen för vår sammanvaro, känna vi oss lifligt uppmanade l tel att vända oss till vår vördade talman med ett uttryck af vår tacksamhet för den outtröttliga och minnesvärda omsorg han egnat våra förhandlingar under nu afslutade riksdag. Hvad en upplyst ledning förmår för att gifva arbetet sin rätta prägel, hafva vi varit i tillfälle erfara. Hvad det inbringat, tillkommer det ickelH oss, utan en följande tid att uppskatta. Vi tryggalm oss emellertid vid den förhoppningen, att denlk fosterlandskärlek, som legat till grund för våra beslut, skall göra sig igenkänd i desamma. Första kammarens ledamöter nedlägga inför hr grefven och talmannen en förnyad försäkran om k( sin vördnadsfulla tiligifvenhet, jemte det de innesluta sig i dess fortfarande vänskap och hågkomst. Biskop Sundbergs afskedstal till andralhp: kammaren var af följande lydelse: M. H. m Fastän riksdagen af H. M. konungen redan blifde vit afslutad, hafva vi likväl, enligt gammal sed, st ännu en gång här sammanträdt för att räcka hvarandra handen till afsked. Att detta sker med inbördes aktning och förtroende, lider intet tvifvel, ty delade meningar hafva hittills på detta h rum aldrig framkallat partihat. För egen deltacöf kar jag eder alla uppriktigt för den välvilja, hvartc med jag blifvit bemött under utöfningen af mitt, grannlaga kall. Har det varit en uppoffring att.. förbinda sig till tystnad under behandlingen af NM vigtiga samhälsfrågor, så är den i sanning rikli-! gen ersatt af det tillmötesgående och trofasta bistånd, jag från eder sida haft att oafbrutet på-lb räkna. Måtten äfven I hafva funnit öfverläggnin-F fran ledning någorlunda motsvara edra billiga ordringar! 8 Se vi nu i afskedsstunden tillbaka på de fyra sistförflutna månadernas arbete, så torde det visa sig hafva gifvit ganska små resultater, Är dettal2a till skada eller gagn för landet? Ett rätt svarb på en sådan fråga torde måhända vara svårt nogld att afgifva, enär allt hvad som göres icke nödvändigt är något godt och att hvad som underlåtes icke nödvändigt är något ondt. Dessutom måste förbållanden tagas i betraktande, hvilka vi omöjligt kunna tillfullo beberrska. Hvem vet nemligen ; icke, att, äfven om en årligen sammanträdande riksdag verkligen förmådde mer än den vanligtvis g förmår, det alltid finnes en mängd nyttiga förslag, )t som hafva lång väg fram till sin behöriga plats såsom nya lagar eller ordningar i sambällsorganismen, och likaledes en mängd inrättningar, om hvilkas förträfflighet man kan vara ense, utan att likväl de för deras införande eller utveckling erforderliga medlen när som helst äro tillgängliga. li Följaktligen måste vissa skenbara stagnationer, emellanåt inträffa, hvilka i grunden kanske endast ; äro klokhetens besinningsoch väntningstider.Med det sagda vilja vi dock ingalunda försöka att ! ställa oss fram bättre än vi äro. Det gäller om( korporationer lika mycket som om enskilda men( f N s t 1 niskor, att den, som anser sig fullkomlig i gerningarne, han saknar sjelfkännedom. Låtom oss derföre åtnöjas med öfvertygelsen att i allt hafva handlat med ärligt uppsåt, fosterländskt sinne och efter bästa förstånd. En hvar, som till hembygden härifrån medtager ett sådant samvetets vitnesbörd, kan der, med öppen panna, möta sina valmän utan farhåga för deras klander och utan oro för att hafva förverkat deras förtroende. Och nu ett kort, ett hjertligt farväl, åtföljdt af! den vanliga, men innehållsrika slutönskan: Gudli bevare konungen och fäderneslandet! i Härpå svarade kammarens åldersordförande, hr L. J. Hierta, med följande tal: När vid början af denna riksdag andra kammarens ledamöter erforo, att ni hr biskop fjerde gången hade åtagit eder att i egenskap af talman leda kammarens öfverläggningar, emottogs denna underrättelse med allmän belåtenhet, grundad hos dem som bivistat de tre föregående riksdagarne på redan vunnen och stadgad erfarenhet om det utmärkta sätt, hvarpå ni förstått utöfva denna ofta svåra, alltid tålamodspröfvaude befattning och hos de nyvalde med en angenäm förväntan att dermed få göra personlig bekantskap. I denna talrika församlings närvaro, som deltagit i denna riksdag, behöfver jag icke vidlyftigt tolka huru fullkomligt hr biskopen uppfyllt denna förväntan, för hvilket jag härmed frambär allas vår innerliga tacksä-t gelse. Afskedets stund är nu inne, den medför alltid ett visst vemod, kanske vid ifrågavarande tillfälle i flera afseenden än vanligt. örst och främst, såsom hr biskopen nyss behagade teckna i riksdagens resultater inom denna kammare, hafva! desamma väckt ganska blandade känslor, under t föreställningen hos mången att man hade bort och . kunnat uträtta mera än som skett, men vi få å: andra sidan trösta oss med hvad hr biskopen jem-: väl nyss derom lät oss förnimma. Möjligen skulle j!l vi äfven kunna föreställa oss en annan tröste-ls grund, hvarpå finnes :mer än ett exempel, att man 7 när fråga är om stora kraftansträngningar, tager . några steg tillbaka för att få en stödjepunkt, hvarifrån det åter kan gå så mycket raskare framåt. j I en sådan stund som denna måste man, medl! kännedom om lifvets ovisshet, alltid tänka på attl( inom en så talrik församling någon eller några !; under ett följande år icke mer skola återkomma, Joch denna känsla blir naturligtvis starkast hos dem, som äro längst framskridna i ålder; denl! mildras genom minnet af den ömsesidiga aktning Toch det förtroende, som alltid varit rådånde inom kammaren icke mindre vid denna än föregående 1 I riksdagar och hvarför — jag är derom förvissad — vi alla erkänna oss stå i stor förbindelse hos vår man. Å Jag slutar med att å kammarens vägnar betyga ( hr biskopen vår uppriktiga högaktning och tack-lg samhet och till sist uttala en liflig och varm önskan att få återse hr biskopen i denna kammare och på samma plats vid nästkommande riksdag. ; ( ( ! Jernvägsundersökningar. DV ST RE I An ÅA SA