Aftonbladet – 12 maj 1870, sida 3

lugot och befallande sköt sir Harry henne åt sidan och gick rätt fram till n inre dörr. Der stannade han och tilltalade sin objudne gäst. Vi hafva inte varit vänner, mr Barley; vi hafva tvärtom, båda betraktat hvarandra som naturliga fiender. Men inte ens för er vill jag öppna denna dörr, utan ett föregående ord af varning att ni ej skall låta för mycket imponera på er af den syn som möter er. Lås upp, sir! ljöd det trotsiga svaret. Utan att förspilla ett enda ord vidare, öppnade sir Harry dörren och gick in. På en likbädd och redan iklädd sin svepningsskrud sof Georg Heneage Chandos dödens fridfulla slummer. Mr Edwin Barley stannade och stirrade på det stelnade, attärda anletet och stora droppar kallsvett bröto fram på hans panna. Ha, vid Gud, har han inte undkommit mIig Han har undkommit alla fiender i denna verlden, svarade sir Harry med låg och andaktsfull röst. Ni kan nu sjelf öfvertyga er om, att tillkallade niock all polis i detta grefskap, skulle de inte vinna annat för sitt besvär än att gå härifrån med två tomma händer. Han är i säkerhet nu för all förföljelse och vi för mycken orolig väntan och ångest. Detta har omintetgjort målet för mitt lifo, yttrade mr Edwin Barley: Och dermed äfven ert hopp om hämd. Då en man förföljer en annan med det outsläckliga hat som det, hvarmed ni har jagat honom, så kan det inte förtjena annat namn än bämdlystnad. Hämdlystnad! Tänk på hvad ni säger. Han begick detta mord., Hans hand dödade Philip King, men det var inte hans afsigt att mörda. Han kunde