Aftonbladet – 12 maj 1870, sida 3

gånger, jag mins ej säkert. Hon började af egen håg inberätta en hop förhållanden; jag bad henne aldrig derom. Inte heller voro de af särdeles betydenhet, som äfven Georg Heneages ostörda härvaro bäst torde bevisa. De hade under detta samtal hunnit fram till porten. Der, och genom en ögonblicklig ingifvelse, sade mig sir Harry sedan, vände han sig hastigt till mr Barley och frågade: Har er frus testamente någonsin blifvit återfunnet? Hvad har ni att göra dermed? frågade Edwin Barley häftigt. aFöga; jag medger det. Jag är ledsen öfver att ha nämnt saken; dagen har varit tillräckligt rik på obehag ändå. Men efter det nu är gjordt, vill jag uppmana er, att med anledning deraf erkänna, att äfven andra än Georg Heneage gjort sig skyldiga till felsteg, för att ej säga, till brottslighet. Är det er afsigt att beskylla mig för att har undansnillat testamentet? frågade mr Barley. Nej. Testamentet kunde visserligen ej försvinna utan att det råkat i omilda händer, men i hvilka, det kan jag inte veta och skulle inte vilja falskeligen angifva någon. Med den stora förmögenhet ni eger, synes det vara näst intill omöjligt, att ni kunnat förhålla detsamma, men, å andra sidan sedt är ni den enda som kunnat draga fördel deraf. Saken är för mig en gåta, mr Barley. Såvida jag inte tyckte om att ni ärligt, i stället för genom lömska insinnationer uttalade en mening härom, sir Harry Chandos, skulle jag slå er till golfvet för ensådan beskyllningn, var Edwin Barleys svar. Jag frammkastar inga insinationer och säger hvarken mer eller mindre: än hvad jag