Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 3

det sannerligen illa ut för framtiden. Inkast hade väl blifvit gjorda mot förslaget, men hurudana? Det vore verkligen ett lysande bevis på det sätt, hvarpå man sökt vederlägga detta utmärkta utskottsbetänkande, att man framkastat sådana påståenden, som det en talare gjort, att privatbanksedlarne skulle stiga i värde genom den föreslagna förändringen af 72 R. F. Yrkade bifall. Hr Lithner fann väl omtankan om riksbanken loflig, men trodde likväl att den i förevarande hänseende ej vore grundad på klara begrepp om hvad som förorsakade dess väl och ve. Uti denna fråga hade man icke skiljt emellan riksbankens och privatbankernas förhållande till hvarandra å ena sidan och grundvalarne för ett sundt penningväsende å den andra. Omtanken om de senare hade alltid fått stå tillbaka för bitterheten och afunden mot privatbankerna. Här vore dock icke frågan om privatbankerna. Om vårt penningväsende vore grundadt på osunda grundvalar, komme detta alltid att lända det allmänna till skada, ty osundt vore osundt och blefve osundt. Om riksbanken för närvarande vore än aldrig så säker, så kunde väl detta likväl aldrig bevisa, att man måste bibehålla tvångskursen på dess sedlar. Beräkningarne kunde likväl slå fel och man kunde icke veta hvad som inom två år kunde inträffa. Icke borde man väl af afund mot privatbankerna bibehålla 72 R. F. Man hade sagt, att det vore nödvändigt att först ändra privatbankslagstiftningen, innan 72 S R. F. kunde ändras. Men i hvilket hänseende privatbankslagstiftningen borde ändras hade man deremot icke sagt. Icke kunde man väl ålägga privatbankerna att med silfver inlösa sina sedlar, så länge 72 S R. F. förklarade, att riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas. För sin del kunde tal. icke finna annat än att man just började i rätta ändan, om man först ändrade 72 SR. F. Yrkade bifall. Frib. Gripenstedt komplimenterade konstitutionsutskottet för det föreliggande, för sin grundlighet utmärkta, betänkandet, uti hvilket alla del skäl blifvit vederlagda, som tillförene blifvit vända mot förslaget. Tal. genomgick åtskilliga af ) dessa skäl, såsom åsigterna, att myntbestämningslagen dels icke vore af civillags natur, dels nu-l!? mera saknade gällande kraft; att olyckan af enl: riksbankens bankrutt skulle drabba blott kapita-! listerna m. fl. Men icke nog härmed, utskottet : hade jemväl förebragt nya skäl. Det vore san-! nerligen svårt att vederlägga utskottets motive-l1 ring: detta bevisades bäst derutaf, att under den j4 långa diskussionen ej det ringaste försök dertill hade blifvit gjordt. Man bade talat om att en hund låge begrafven under förslaget eller, för att gifva ett rätt uttryck åt den sak, som man så benämnde, att ett förstucket privatbanksintresse låge derunder. Tal, som icke det ringaste kunde vara intresserad för privatbankerna, enär han icke egde en enda aktie uti en sedelutgifvande bank, kunde icke inse detta. Tvärtom skulle väl riksbanken få sin börda lättad, om jemväl privatbankerna ålades att med silfver inlösa sina sedlar. — Ett nytt argument hade likväl blifvit andraget mot förslaget, det, att man borde invänta myntkomitens utlåtande och den nya myntfotslagen. Detta kunde likväl icke utöfva något inflytande på föreliggande fråga. Man hade jemväl haft formella : 1 Il q Il j 1 c 1 f l 1 I betänkligheter, såsom att det skulle vara olämp-jc igt att stadga, det riksbankens sedlar skola vid lr anfordran efter deras lydelse af riksbanken inlösas. 1 Detta stadgande vore visserligen icke nödvändigt c och hade ej tillkommit för att fixera silfver såsora s myntfot, utan för att ingifva den sedelinnehaf-lc vande allmänheten trygghet att banken verkligen r skulle med metallisk valuta inlösa sina sedlar. s Det vore för att ingifva denna trygghet, som detta, s annars visserligen öfverflödiga, stadgande borde a bibehållas. Talaren kunde ej finna att det vorejt något fel, om förslaget vid denna riksdag blefve lr förklaradt hvilande; tvärtom vore det en fördel, lt då man hade så mycket bättre tid på sig att se-!c dan begrunda saken. Sedan ett grundlagsförslag s blifvit förklaradt hvilände, kunde man vara gär lt ker, att de af förslagets antagande uppkommande (c olämpligheter skulle noga och till fullo uppmärkI1 sammas. Här vore för öfrigt icke frågan om nå-s gon förändring i sak, så länge civillagens bestäm(t melser qvarstode oförändrade. Yrkade bifall. f Hr A. Bergström vände sig mot en föregående )1 talare, som förebrått konstitutionsutskottet för v oartighet mot andra kammaren derför att dets ånyo framlagt sitt af kammaren två särskilda gån1 ger afslagna förslag, och yttrade att den, som vore e öfvertygad om sanningen af en sak, vore ej oartig, c om han upprepade gånger derom sökte öfvertyga lr dem, som icke hade samma åsigt. Detta gälde så r mycket mera konstitutionsutskottet, för hvilket is det vore en pligt, att för kamrarne framlägga de !t förslag till grundlagsändringar, som det ansåge js behöfliga. Hade någon gjort sig skyldig till oar-ls tighet, vore det sannerligen den talaren sjelf.lc Hvad deremot lämpligheten af tidpunkten för för-1 slagets framläggande beträffade, var tal., i likhetle med hr Hierta, tveksam. Det första af ifrågava-l!c rande momenter fanns infördt i R.-F. vid dessle antagande 1809. Det andra deremot hade tillkom-(c mit 1851. Tillägget hade afsett att gifva garanti lt åt sedlarne, men genom detta tilläggs ordalydelse t hade silfrets egenskap af myntstandard blifvit fastlåst uti grundlagen. Hvad myntkomiten beträffade, fann tal. sig oförhindrad att meddela, det densamma kommit till den öfvertygelse, att, då silfret alltjemt fölle i värde, det vore lämpligt att intaga, guldet till myntstandard ju förr dess hellre, på det att förlusten måtte blifva så liten som möjligt. Den frågan komme efter all sannolikhet före vid nästa riksdag. Deremot fästade talaren uppmärksamheten på, att det i sjelfva verket nu icke vore frågan om tvångskursens borttagande i sak, då myntbestämningslagens bestämmelser ännu gälde och denna lag vore af civillagsnatur. Tal. förklarade härvid, att han, som förut varit af moti; satt åsigt, af konstitutionsutskottets betänkande blifvit öfvertygad om att nämnde lag ännu vore gällande. Om sedlarne ej inlöstes med metallisk valuta, skulle, om banken saknade kredit, äfven k4 om stadgandet om tvångskurs fortfore att gälla, ! detta ändock förorsaka, att de föllo i värde och hvarje innehafvare af en sedel skulle drabbas af , så stor lörlust som värdet af det silfverqvantum, som utgjorde skilnaden mellan det, hvarå sedeln lydde, och det som utgjorde sedelns faktiska d värde. Funnes icke tvångskursen, behöfde deremot sedlarne icke falla i värde derför att de icke : i inlöstes med metallisk valuta. Om den bank, som 5 utgifvit dem, hade kredit, kunde sedlarne ändock i allmänna rörelsen emottagas för sitt fulla nominella värde. Englands bank hade derpå 1737 varit ett talande bevis. Ehuru talaren visserligen icke kunde inse hvarför sista momentet i skulle qvarstå, kunde han likväl icke häruti finna något hinder att bifalla förslaget. sg I Db I Hr Åstrand betygade utskottet och dess sekre; terare sin erkänsla för det lyckade betänkandet, , som för kamrarne blifvit framlagdt, och hvilket in1 gen sökt vederlägga. Denne talare sökte visa, att j privatbankerna ej skulle få någon vinst af den före4 slagna förändringen samt anförde bland annat, att , de mindre privatbankerna redan nu hade en ringa i ntdelning, som skulle blifva än mindre, om de här It danefter skulle komma att grunda sin sedelemission I på upplånt silfver. Ty om de enskilda bankerna i; skulle våga begagna sin riksmyntskassa för attl, länsa riksbanken på silfver, skulle den senare, som l4 vore den ojemförligt starkaste af landets penning; institutioner, genom sin öfverlägsenhet kunna till4 vexla sig hvarenda en af de enskilda bankernas j sedlar och dymedelst uttvinga hvarenda silfver-) specie ur de enskilda bankernas kassor. Deremot ) ville talaren ej förneka, att möjligen de smärre j enskilda bankerna genom den ifrågasatta åtgärden , skulle kunna komma att upphöra, men häruti låge, , enligt talarens förmenande, intet ondt, alldenstund ; det ju måste anses vara en fördel, att hvarje bank 4 vore fullt solid. Yrkade bifall. : il ; Hr Agardh sökte visa ohål!barheten af konstitutionsutskottets påstående, att af de Stadganden, hvilkas borttagande nu vore ifrågasatt, det om riksdagens rät att genom rilsbanken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, jemväl :; hade sin plats uti en civillag, samt att således en ändring af 72 R. F. ej gjorde rågon ändring il: sakförhållandet. Den lag, sota härmed åsyftades, l: eller Jagen om myntbestämningen af den 1 Mars 1830, hade nemligen en helt annan bestämmelse : än den samtidigt dermed stiftade lagen för rikets . ständergs bank. Den afsåg endast uppgörande afl: bankens dåvarande skulder och var derföre helt l L enkelt ett faststäldt ackordsförslag. Den var ej afsedd att tillämpas för framtiden och det kunde ifrågasättas, om en del af dess bestämmelser når : gonsin blifvit tillämpade. Den riksdaler, hvarmed riksbankens sedlar nu i.i0sas, vore eu heit annan än den, hvarom myntbestämningslagen talar, och samma dag ständerna afläto en skrifvelse till K. M:t l; med förslag til! lag om myntbestämningen, åfgick . en annan skrifvelse, som innehöll de positiva bestämmelserna med afseende på myntfoten. Mot påståendet om myntbestämningslagens civillagsnatur kunde dessutom anföras, att, då det ilagen för rikets ständers bank heter, att någon ändring i dess stadganden ej kan utan begge statsmakternas samtycke göras, någon dylik bestämmelse deremo? ei finnes intagen i lagen om mvntbestämni