Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 3

.någon utskottets åtgärd föranleda. Reservationer äro afgifna af hrr von GeI gerfelt, Bergström och Bovin. Andra kammaren. Måndagens sammanträde. Såsom redan förut i tidningen är nämndt afhendlades under detta sammanträde konstitutionsutskottets memorial JV 9, angående borttagande ur regeringsformens 72 af stadgandet i em riksbankssedlarnes tvångskurs, eller att dessa sedlar för mynt i riket må erkännas, Den öfver detta förslag förda långvariga debatten börjades af hr Ljunggren, som icke skulle haft något mot förslaget att anmärka, så framt det stannat dervid, att tvångskursen å riksbankens sedlar blifvit afskaffad, först då banken icke vidare kucde uppfylla sina förbinde: och inlösa dem med silfver. Tal. fruktade visserligen icke, att den stund någonsin skulle komma, då riksbanken skulle blifva försatt i denna belägenhet; men om man nödvändigt vill genom lagbestämmelser gifva någon större säkerhet åt penningrörelsen, så må det ske. Men icke på det af konstitutionsutskottet föreslagna sättet. Den nuvarande bestämmelsen bör få stå qvar, tilldess riksbanken blifvit så stark, att den ensam kan bestrida den för landets behof erforderliga sedelutI gifningen. Under nuvarande förhållanden skulle det lätt hända, om förändringen antoges, att riksbankens sedelstock blefve utträngd ur allmänna rörelsen af de enskilda bankernas sedlar, och hade detta en gång skett, vore det sedan svårt att åter gifva den dess tillbörliga plats i densamma; yrkande tal. af dessa skäl afslag. Hr Ehrenborg tillkännagaf, att han iutskottet röstat emot förändringen, anförande såsom skäl för denna åsigt, att en ny treårsperiod för riksdagen ingått, hvarför det nu icke vore någon brådska; att man borde invänta utlåtande af den s.k. myntkomiten; att ingen fruktan funnes för att banken under de närmaste åren skulle göra konkurs och att man ej hade skäl att af fullmäktiges förvaltning frukta något dylikt. För öfrigt vore han icke blind för den nytta förslaget skulle medföra, men fruktade i likhet med en annan ledamot af konstitutionsutskottet, att under detta förslag en hund låge begrafven. Man borde derför först öppna grafven och se till om den befunnes tom, men intilldess detta skett, kunde tal. icke annat än yrka afslag. Hr Dahm medgaf, att den omtalade grafven borde öppnas, på det man måtte bli öfvertygad om att hon befunnes tom. Om den förevarande frågan funnes hos den stora allmänheten ingen klar tanke, endast en dunkel föreställning att förändringen skulle lända privatbankerna till fördel och derför var man genast färdig att afslå densamma. Om privatbankssedlarne erhölle ökad kredit, vore ju detta en fördel för hela landet och för hvar och en som finge en dylik sedel i sin hand. Tal. bestred, att riksbankssedeln skulle förlora derpå: den bibehölle ju fortfarande sitt privilegium att ensamt mottagas i de publika kassorna samt vid domstolarne, om man blefve ålagd att derstädes göra depositioner. Visserligen mottagas privatbankssedlarne vid uppbördsstämmorna, men för att af uppbördsmannen genast utbytas mot riksbankens sedlar, hvarför, enligt hvad allmänt kändt vore, privatbankerna vid tiden för uppbördsstämmorna måste vara försedda med ett ofantligt förråd af riksbankens sedlar. Detta riksbankssedlarnes företräde borttages ej genom den föreslagna grundlagsförändringen. Talaren skildrade derefter en riksbankssedels öde och sökte visa, att detta icke heller genom det framställda förslaget skulle undergå förändring. Den utlemnas från riksbanken såsom lån, såsom uttagning på depositionsräkning eller kreditiv, såsom löner åt alla statens embetsmän, såsom betalning för utförda offentliga arbeten. Allt, som utginge från statens kassor, vore, riksbanksedlar och skulle så framgent förblifva äfven om den ifrågasatta förändringen vidtoges. Icke ens med ett öre skulle härutinnan någon minskning ske. Sedan sedeln blifvit utlemnad, ginge den man och man emellan tilldess den antingen komme tillbaka till riksbanken eller också ginge till privatbankerna. Komme den till privatbankerna, så vore ej detta något ondt, isynnerhet om den der finge ligga längre tid, så att riksbanken så mycket längre tid derå finge draga ränta. Hade privatbankerna god tillgång på riksbankssedlar, så gjorde de sina utbetalningar i riksbankssedlar och skickade dem åter ut i allmänna rörelsen. Hade de åter mindre tillgång derå, så behölle de dem för att dermed invexlx sina egna sedlar. Cirkelgången blefve alldeles densamma om 72 ändrades eller om den bibehölles med sin nuvarande lydelse. Skulle någon tillskyndas en fördel deraf, så vore det väl riksbanken, som så mycket längre tid finge hafva sina sedlat iprivatbankens kassor och derå draga ränta. Men man sade, att privatbankerna skulle använda de riksbankssedlar de erhölle för att derför ur riksbanken uttaga silfver. Ja väl, om silfret i riksbanken vore billigare än silfret i utlandet. Men vore det åter billigare i utlandet, hur kunde man väl tro privatbanksstyrelserna vara så dumma att de skulle köpa silfret dyrare än de nödvändigtvis behöfde. För öfrigt skaffade de sig naturligtvis ej mer silfver än behofvet oundgängligen kräfde. Man hade vidare sagt, att om privatbankerna jemväl skulle invexla sina sedlar med silfver och då toge sitt silfver från riksbanken skulle mera silfver utgå och att detta för riksbanken vore en förlust. Ehuruväl detta kunde vara högst ovisst, åtminstore hade ej efter 1830 års realisation silfverutvexlingen ökats, ville talaren likväl antaga, att så skulle ske. Det måtte väl då vara bättre, att hvar och en hade sin egendom i silfver än uti osäkert pappersmynt, om någon olycka skulle inträffa. Mängden af utelöpande silfvermynt vore dessutom alldeles på öret bestämd af landets behof af metallisk valuta. Vore handelsbalansen till vår nackdel, måste denna jemnas antingen med att öka varuexporten eller genom att exportera silfver. Detta silfver blefve, om 72 8 ändrades, taget dels från riksbanken, dels från privatbankerna, i stället för att förut hafva utgått ensamt ifrån riksbanken, men beloppet af silfverexporten skulle icke ökas med ett öre. Man hade jemväl sagt, att förändringen skulle tillförsäkra de enskilda bankerna fortvarande bestånd. Eburuväl talaren för sin del icke fann detta så illa, ville han likväl antaga, att det vore en stor olycka. Men icke afbjelptes denna genonom ett bibehållande af 72 S R. F.De enskilda bankerna vore ej grundade på 72 S R. F., utan på privatbankslagstiftningen, som statsmakterna helt och bållet hade uti sina händer. När de enskilda bankernas oktrojer ginge till ända, kunde man ju vägra dem fortsatt oktroj, om de vore så förderfliga. 72 deremot förändrade ej i ringaste mån deras tillstånd. Talaren ansåg sig nu bafva funnit grafven torr. Man hade slutligen talat om, att riksbanken vore så säker, att någon förändring ej behöfdes. Nog vore det sannt, att riksbanken för närvarande ansåges säker, och lika så länge som riksbanken vore säker, lika länge skulle 72 R. F. vara i en fullkomlig overksamhet, men komme blott en gång 72 8 i verksamhet, blefve denna verksamhet alltid förderflig. Den kunde då icke l göra annat än orätt, den blefve en dyrk till allas kassor. Då finanskomiten och 1867 års s. k. välfärdsutskott tillstyrkt förändringen; då bibehållandet af 72:an i dess nuvarande skick försvårade uppkomsten af ett inhemskt fondsystem och förlamade vår kredit utomlands derigenom, att om .Jett värdepapper i Sverige ansåges än aldrig så godt, blefve det dock iutlandet betraktadt med misstro, emedan det finge inlösas med sedlar, som T kunde förlora i värde, kunde talaren ej annat än yrka bifall till utskottets förslag. Hr Key medgaf, att grundsatsen nog vore riktig, hvarför ock förslaget förr eller senare måste gå igenom; men till det målet är det ännu ett långt stycke väg, ty det torde ej blifva så lätt att blifva ense om utrorandet. Hela privatbankslagsuiftningen måste först ändras, innan det kan blifva fråga om den nu föreliggande förändringen. Nu har man velat börja, der man skall sluta. Säkert är, att denna förändring med sina följlder skulle göra så mycket, att alla de små enskilda bankerna skulle upphöra och gifva rum åt några få stora: alldeles som i våra små insjöar de mindre fiskarne uppslukas af de större, tilldess slutligen endast nägra pundgäddor gå omkring och smörja sig. Det är äfven skäl att afvakta den nedsatta myntLkamitng arhete och förslag anvåendoe dan PN