Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 3

j till komme, att det ej med ett enda ord i densamma finnes omnämndt, att det är riksdagen I allena, som genom riksbanken eger denna rätt. Vid sådant förhåll: de hemstälde talaren, om det vore lämpligt att förändra 72 8 i den syftning utskottet föreslagit, helst följden deraf skulle blifva en ovisshet om hvad som vore att anse som lagligt betalningsmedel. En fruktan, anmärkte tal. vidare, för att riksdagen skulle missbruka sin rättighet att allena styra banken, syntes hos mången TI vara en bevekelsegrund för antagandet af den föreI slagna förändringen, men utom det att detta allenastyrande väl ej i längden vore hållbart, så kunde med fog ifrågasättas, om en ändring af 72 8 R.F. skulle förorsaka någon inskränkning i detta riksdagens allenastyrande. Ty samma pluralitet, som man nu befarade skulle kunna missbruka sin makt Itill en för stor utsträckning af sedelemissionen, I skulle under alla omständigheter genom riksgäldsI kontoret hafva makt att utgifva skuldseålar till huru stort belopp som helst. Man borde derför akta sig för den ena ytterligheten, då man sökte undvika en annan, ty här kunde man tillämpa den romerska skaldens ord: incidit in Scyllam, qui sal evitare Charybdin.. Tal. slutade med att yrka afslag. Hr Mannerskantz yrkade deremot bifall, fär stande sig isynnerhet vid myntbestämningslagen, hvars 1:sta S han ansåg såsom den orubbliga grund, efter hvilken riksbankens sedlar skola ivlösas, och hvilket stadgande hittills blifvit obrottsligt efterTlefdt. Hr Nils Larsson utvecklade i ett längre anförande de skäl, sond talade för den föreslagna förändringen. Han började sitt anförande med en Tjemförelse mellan påfvedömet och ofelbarhetsdogmen å den ena samt riksbankssedeln och 72 R. F. å den andra sidan. Den, som angrepe denna grundlagsparagraf, hade lika mycket att frukta som den, hvilken djerfves att antasta ofelbarhetsrincipen. Begge blefvo brännmärkta som kättare. et 1567 tillsatta s. k. välfärdsutskottet hade tillstyrkt den princip, hvars sättande i verket nu ifrågasattes, men då en delegare i en privatbank 1868 väckte motion härom, hade man straxt trott, att det låge en hund begrafven under förslaget, hvarföre det i andra kammaren fallit. Talaren upptog derefter till besvarande påståendet, att de enskilda bankerna skulle skörda vinst af tvångskursens borttagande, och sökte visa att ett motsatt förhållande skulle inträffa, samt fäste bland annat uppmärksamhet på att fara för myntvärdets bestånd skulle uppkomma ej blott i det fall att riksbanken gjorde bankrutt, utan äfven i den händelse den metalliska kassan nedsjönke till så lågt belopp, att silfverutvexlingen måste upphöra, emedan i detta fall det kunde hända, hvad som händt förr, att vid vexlingens återtagande sedlarne icke infriades efter deras ursprungliga värde utan efter den kurs, i hvilken de stodo då vexlingen återbörjade, ett förfarande till stöd för hvilket man anfört, att banken genom att gifva full valuta för sedlarne icke ersatte deras förluster, som innehaft sedlarne då de föllo i värde, utan gåfve en procent åt dem, som tillfälligtvis innehade dem då vexlingen ånyo började. Hr C. Ifvarsson hade ingenting emot upphäfvandet af principen om riksbanukssedlarnes tvångskurs och fäste uppmärksamheten derpå, att öfverläggningen i denna fråga alltid rört sig om nödvändigheten af att borttaga denna tvångskurs. Detta ändamål kunde vinnas genom en enkel redaktionsförändring, utan att på samma gång ur 72 s F. behöfva utesluta stadgandet om riksdagens rättighet att allena utgifva sedlar, ty derigenom skulle vådan af att privatbankernas sedlar ur rörelsen utträngde riksbankens blifva ännu större, än för närvarande. Tal. framställde derför den anhållan till konstitationsutskottet, att det skulle göra sig besvär med att genomläsa diskussionsprotokollen, i händelse det skulle finna sig föranlåtet att till nästa år framlägga ett nytt förslag i syfte att få tvångskursen upphäfd. Deremot kunde talaren icke bifalla förslaget i sin helbet, utan yrkade derföre afslag. Hr Törnfelt, som framställde samma yrkande, beklagade att man icke ville i grundlagen tillåta qvarståendet af riksbankens rätt att utgifva sedlar, som må erkännas som mynt. Tal undrade, om man ville i stället för mynt införa såsom betalningsmedel stångjern och dylikt. Vid ett föregående tillfälle bade tal. med sin röst sökt bidraga till en välbehöflig förstärkning af riksbanken, på det denna måtte sättas i stånd att uppehålla penningrörelsen i landet utan privatbankernas benägna biträde, och nu, då fråga vore om att begrafva en privatbankshund, ville tal., som i sin egenskap af prest måhända dertill vore den mest lämplige af alla de mot förslaget uppträdande talare, vara med om att begrafva den hunden så djupt, att han aldrig komme upp igen. Hr Dufva medgar att förslaget om borttagandet af stadgandet angående pappersmyntets tvångskurs vore i principielt hänseende riktigt. Men detta borde tillse ej blott om en föreslagen reform är principielt oriktig, utan äfven huruvida omständigheterna äro sådana, att de medgifva dess genomförande för tillfället, samt huruvida det nya, som bjudes, är till sitt innehåll tillfredsställande. Det funnes i talarens tanke knappast någon som vore nöjd med vårt nuvarande penningoch bankväsen, och det vore enligt hans åsigt icke riksbankssedlarne, som gåfve anledning till de mesta farhågorna. Från ett visst håll yrkas det ifrigt på upphörandet af riksdagens rättighet att allena genom riksbanken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Men är det då så klokt stäldt, om man lagstiftar så att vi blifva utan mynt? Om riksbankens sedlar ej längre få anses som mynt, hvad menas då med mynt? Eller skola såsom sådant i liqvider anses dessa 10-, 25eller 50-öringar, som finnas i rörelsen? Man kunde häraf se att det vore förenadt med verkliga vådor att börja reformen med 72 8 R. F., hvars bibehållande ej skulle kunna medföra så förderfliga verkningar, som utskottet i sin motivering antydt. Framför allt borde man tillse att mynt verkligen finnes att tillgå, samt bestämma hvad som är lagligt betalningsmedel. Men detta hade konstitutionsutskottets föreliggande förslag uraktlåtit. Åtskilliga andra bestämmelser i grundlagen funnes dessutom, som under vissa mörka förutsättningar kunde leda till allmänna olyckor, utan att man derför ville obesedt ifrågasätta deras afskaffande, och för öfrigt hade man ej rätt att draga sådana slutsatser, som att, eftersom riksbanken förut gjort bankrutt, detta äfven framdeles skulle inträffa. Vi hafva en gång haft en uppsättning af enskilda banker, nemligen de s. k. diskonterna, och dessa gingo under vid en penningkris, under det riksbanken ännu står qvar. Detta är en fingervisning hvar viskola börja att reformera. Ett annat skäl, hvarför man ej behöfde befara att riksbanken skulle komma på obestånd, vore att dess bankrutter alltid inträffat under tider, då en sekretess i förvaltningen egde rum, men i den öppna och fullständiga granskning, styrelsens alla åtgärder vore underkastade, låge en borgen för att det forna förhållandet ej skulle återkomma. Det var för öfrigt icke tvångskursen, som hade framkallat bankrutterna, utan tvärtom det sig närmande bankruttmässiga tillståndet som hade gifvit upphof till tvångskursen. Tal. bestred emellertid icke att en fara verkligen kan hota, men detta utgör, så länge nuvarande stadgande finnes, en skickelse som hvilar öfver alla och derföre också innefattar en maning till alia att ställa så till, att banken sättes i stånd att uppfylla sina förbindelser; hvaremot, om detta stadgande icke funnes, de som hade tillfälle att förutse händelserna kunde i tid draga sig undan, hvarförutan man möjligtvis kunde blifva utsatt för konstgjorda skickelser, på hvilka man icke kunde veta hvem som skulle gagnera. Tal. yrkade derföre afslag. Utom de ofvannämnda yttrade sig för afslag äfven hrr Petter Pettersson, Östman, Medin, Heggström, Engman, Fredriksson, Anders Pehrsson i Tofta, Hörnfeldt, Leijer, Uhr, Petter Andersson, Jöns Pehrsson, Per Nilsson i Espö, Pehr Nilsson i Kulhult och frih. Koskull, samt för bifall hr Grafström. Efter öfverläggningens slut anställdes omröstning, hvarigenom den ifrågasatta grundlagsändringen afslogs med 130 röster mot 48.