Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 3

bildning, han adagalagt sig ega, berättigarte honom att utan vidare prof inskrifvas såsom lic student vid universitetet; men den hvarken li; behöfver användas eller användes alltid föru sådant ändamål; ty den har sitt ändamål id sig sjelf. Och skulle vårt elementarläroverk ti rimligen kunna benämnas en fabrik, borde väl ) fr dermed åsyftas någon tadelvärd mekanism ilin dess undervisningssätt; men någon sådan har ds hr R. icke uppvisat eller ens antydt. Omde vi sålunda måste ogilla den benämning, hrk R. funnit passande, måste vi så mycket mer gilla den dermed betecknade saken, eller den st inrättning hos vårt elementarläroverk, att det so har sig ett bestämdt mål föresatt, tilllel hvilket, såsom sin slutpunkt, hela dess un-u dervisning från första klassen till den sista fi syftar och hvilket det stadigt fullföljer, utanm att låta sig ledas på afvägar eller uppehållas ot af några skärningslinier,. Detta mål i för-m ening med tiden, under hvilken läroverket fö beräknar sig ega att förfoga öfver läsningen, bi måste nemligen bestämma läroämnenas val, li deras ordningsföljd och deras behandlings-ar sätt, således läroverkets hela undervisnings-de plan; och utan dessa båda förutsättningar, at blir uppgörandet af en god undervisningsplan bi en ren omöjlighet. Genom att sönderdelani ett läroverks bildningskurs i flera, mer ellerd: mindre sjelfständiga, smärre bildningskurser, ni motverkar man läroverkets hufvuduppgiftn: utan att vinna de biändamål, som afses.si Gåfve man delarne full sjelfständighet, vore sk det hela till sitt väsende upphäfdt, äfven ar om det yttre sammanhållningsbandet qvar m stode; erhålla de icke fullständighet, består ri visserligen det hela, men utan organiskt samtu manhang i sitt inre och dermed utan full kraft I m att verka för sitt mål. Erkänner man dethbe högre elementarläroverkets bildningsmål såsom berättigadt — och hr R. erkänner ju såsom sådant både latinoch reallinien — måste man derföre äfven tillerkänna lär verket rättigheten att anordna sin undervisning såsom det taststälda målet kräfver. Det står enhvar fritt att begagna sig eller icke begagna sig, fullständigt eller delvis af denna undervisningskurs; men han må icke begära, att läroverkets ändamål skall för hans skull -uppoffras genom rubbningar i den undervisningsplan, som af målets beskaffenhet är föreskrifven. Emellertid är det icke vår mening att vilja underkänna vigten af det faktum, hr R. åberopat: att blott en högst ringa del af elementarläroverkets lärjungar hinna tram till dess undervisningsmål. Väl kan man invända, att vid en flerårig bildningskurs, och isynnerhet vid en så lång som vårt elementarläroverks nioåriga, denna olägenhet aldrig kan undvikas, och att om man med änsyn till de lärjungar, som i förtid lemna läroverket, ville inom detsamma anordna mindre bildningskurser, skulle man få sluta med att inrätta sådana för de särskilda terminerna, utan att ändock kunna försäkra sig om att alla lärjungarne hunne en afslutningspunkt. Men när antalet af dem, som fullständigt genomgå läroverket, står till antalet af de i förtid utgående i sådant förhållande, som det nu hos oss vanliga, synes dock obestridligt, att läroverkets mål måste anses vara för högt stäldt för det stora flew talet af dem, som för sin bildning anlita detsamma. Och visar sig tillika, att det företrädesvis är under en viss period: af skolkursen, som lärjungarne pläga falla ifrån, synes man häri tillika ega en anvisning för bestämmandet af det bildningsmått, som bäst skulle , motsvara behofvet hos mängden af dessa lärjucgar. Men vi vilja hvarken på det åberopade faktum grunda någon anklagelse mot vårt högre elementarläroverk eller, för att tillgodose ett nu försummadt bildnpingsbehof, genom skärningslinier, och mellanstationer rubba detta läroverks undervisningsplan, hvars dugligbet endast med afseende på dess eget mål får bedömas. Utan liksom vi förut ur tillvaron af en motsvarande allmänbildning slutit till behofvet af borgareskolor, så se vi äfven i det af hr R. uppvisade missförhållandet mellan qvarstanli vande och i förtid utgående lärjungar en bekräftelse af samma behof från elementarläroverkets sida. Vi instämma således gerna i den sats, som hr R. ur bevisningen af sin andra anklagelsepunkt låtit följa säsom korollarium, nemligen att en bildningsanstalt för det ifrågavarande behofvet är nödvändig; men vi anse konseqvensen af denna sak vara, att en sådan bildningsanstalt, såväl för att uppfylla sitt eget ändamål som för att icke skada det högre elementarläroverket, måste blifva en fristående och sjelfstänni dig läroanstalt. ö Det tredje grundfelet, som hr R. klandrar hos våra elementarläroverk, är de ensidiga och öfoerdrifna språkstudierna,. Frånräknar man kristendomen, som egentligen ej kan hänföras till vetenskaperna, och den filosofiska propedentiken, befinnes den vetenskapligas undervisningen på klassiska och reala linien omfatta noga räknadt blott tre ämnen, medan på den förra linien språkens antal är 5, på den senare 4. Af lärotiden upptaga språken på latinlinien 35, på reallinien 3s. Visserligen medgifves, att språkundervisningen är ett förträffligt medel för andens formella bildning och en ypperlig gymnastik för själskrafternas stärkande och utveckling, äfvenså att språkstudier äro ett oundgängligt vilkor för litterär bildning och att språkkunskaper från den praktiska nyttans synpunkt är af stort värde. Men hvad med skälkan klandras, menar hr R., är dels de öfver-gä drifna fordringarna i vissa språk dels den pie otjenliga anordning af språkundervisningen,fel hvarigenom alla de främmande språken, som ku vid elementarläroverken läses, redan underde de 4 å 5 första åren inträda i undervisninsv: gen på begge linierna. Följderna af dessa!va fel äro att hela elementarbildningen vid läro-trc verken blir ensidig och i vetenskapligt hänseende till otillräcklig, äfvensom ett onödigt mångläseri)ho med deraf följande ytlighet och öfveransirängjz ning. le vi torde knappt behöfva påpeka godtyckligheten af det beräkningssätt, hvarigenom hr R. vill ådagalägga missförhållandet mellan vetenskapernas och språkens antal vid elementarläroverket. Hr R. må om teologien såsom vetenskap ha hvilken åsigt han behagar, visst är dock att kristendomen så-j som undervisningämne i skolan lika väl förtjenar namnet af vetenskap som t. ex. historien. Vi kunna gerna medgifva hr R. att lemna filosofisk propedentik å sido, då detta ämne har så liten tid åt sig anslagen. Men skola historia och geografien bilda ett ämne och botanik och zoologi ett, så tordo med skäl kunna frågas hvarföre ej latin eh grekiska få såsom klassiska språk sammaniattas till ett ämne och de främmande lefvande språken likaledes till ett. Att skolstadgans undervisningsplan under benämningen natur-ök vetenskap sammanför botanik och zoologi, ja äfven fysik och kemi, kan ju icke betyda, att dessa vetenskaper inom skolan ej skulleä vara särskilda läroämnen, helst då do under den allmänna rubriken upptages med sinaå särskilda namn och med särskildt föreskrifna kunskapsmått; det betyder endast, att det stadgande timantalets fördelning på de särskilda vetenskaperna får genom läseordningen bestämmas, I afseende på hr R:s beräkning afden lärotid, som språken i jemförelse m ga läroämnena upptaga, må