Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 3

rI teorien, tillbörngt erkannande. Det kan da licke annat än förvåna, att oaktadt de offentliga diskussioner i ämnet, som äfven hos oss -l under senare åren ofta blifvit förda, oaktadt ilde upplysningar, som Anvisningar och råd ltill lärare gifva vid handen, och oaktadt de I I framställningar, som i hvarje skolpedagogik l inleda och bestämma metodiken för språkunI dervisningen, en så ensidig uppfattning af I denna undervisnings mål, som den hr R. röjer, I kunnat af en lärare uttalas. Den som rätt inser och uppskattar språkIstudiernas stora och omfattande vigt såsom bildningsmedel kan icke mnndra öfver eller ogilla, att de upptaga en stor del af undervisningstiden, och han skall svårligen finna den af hr R. uppgifna proportionen mellan språken och de öfriga läroämnena lotillbörlig, isynnerhet då han betänker, att modersmålet blifvit inberäknadt bland de förra. Icke heller lär han vilja instämma i hr R:s klander af de öfverdrifna fordringarna i vissa språk, då han icke ser andra bevis anförda än ett sväfvande tal om filologiska I detaljer utan all ända. Han skall medgifva, att, om och när sådana förekomma, de innebära en öfverdrift; men han skall icke rikta något klander mot de i lagen uppstälda forI dringarna, i afseende på hvilka ingen bevisning ens blifvit försökt. Han skall finna det naturligt, om en lärare, som af nitälskan för Isin egen vetenskap lätt förledes att underI skatta de öfriga läroämnenas anspråk, skulle anse det för den förra stadgade kunskapsmåttet i jemförelse med de senares alltför lringa; men han skall icke af ett sådant votum låta sitt omdöme bestämmas, utan söka med ledning af skolbildningens mål såsom ett helt skifta rätt mellan de stridiga anspråken. I en anmärkning kunna vi dock ej undgå att gifva hr R. rätt, nemligen i den, som rör den otjenliga anordningen af språkstudierna; och vi våga icke heller bestrida, att mångläseriet och öfveransträngningen, såvidt de numera verkligen förekomma vid våra elementariäroverk, till en del kunna hafva sin grund i denna anordning. Om lärjungen en längre tid får sysselsätta sig med blott ett främmande språk, tills han vunnit en stadgad insigt deri och en viss grad af färdighet i dess behandling, blifva otvifvelaktigt hans framsteg i de senare tillkomna vida hastigare och säkrare; och han skall på detta sätt med samma eller till och med kortare lärotid hinna längre än om han tidigt, och innan ännu insigten i eft språk hunnit stadgas, måste egna sig åt flera på en gång. I de gamla trivialskolorna studerades latinet länge ensamt, derefter tillsammans med grekiskan; hebreiskan tillkom mot slutet, men intog, i förhållande till de begge klassiska språken, en högst underordnad ställning. Först på nasium inträdde de moderna språken och lästes under 3a 4 år med två timmar i veckan. Att resultatet af den sistnämnda undervisningen stod betydligt eftsr det kunskapsmått, som nu vid afgångsexamen gemenligen ådagalägges, låter sig väl icke förneka, men besinnar man beskaffenheten af den undervisning, som då lemnades, medan ännu inga lektorer och knappt egva lärare för moderna språken funnos, så synes det otvifvelaktigt, att den vunna tillökniogen i kunskapsmått ingalunda står i förhållande till den betydliga utvidgningen af lärotiden. Hade man vid förändringen af läroplanen i det som rörde språkundervisningen endast haft isigte det kunskapsmått, som med ett fullständigt genomgående af det högre elementarläroverket borde vara inhemtadt, skulle med den nya uppsättningen af skickliga lärare en ringa tillökning af lärotiden varit tillräcklig för den åsyftade förbättringen af undervisniogen i moderna språk. Men man nöjde sig icke härmed; man ville, att skolundervisningen skulle äfven på sina lägre stadier vara mångsidig och lämpad efter tidens fordringar. Man fann det orimligt, att en yngling på 15 å16 år skulle vara okunnig i de moderna språken, äfven om man: visste, att han vid skolkarsens slut skulle komma att i dem besitta en nöjaktig insigt; och med afseende på det stora antalet lärjungar, som i förtid lemnade läroverket, måste den gamla läroplanen synas ännu orimligare. Samma skäl föranledde derföre äfven andra förändringar, i det att ämnen, som förut senare inträdt, framflyttades mot skolkursens början, ej alltid med tillbörligt öfvervägande af det framflyttade ämnets sammanhang med de öfriga och dess förhållande till de psykologiska lagarne för lärjungens utveckling. Häri hafva mångläseriet och öfveransträngningen haft sin egentliga grund, icke i förökade fordringar på skolbildningens slutresultat. Att nu vid uppgörande af en undervisningsplan alldeles få lemna åsido sådana bihänsyner, torde svårligen medgifvas; men de borde dock aldrig erbålla annat än en underordnad betydelse. Är undervisningens slutmål faststäldt och tiden,inom hvilken det skall uppnås, bestämd, måste det hufvudsakligen vara läroämnenas förhållande till hvarandra och till lärjungens ständigt växande själskrafter, som afgör undervisningsplanen. Deraf följer äfven, att uppgörandetat denna plan är en sak, som fordrar omfattande studier och mognad erfarenhet, och att den, som vid fråga om skolbildningens mål kan med rätta tillmäta sig åtminstone en begränsad kompetens, icke dermed eger befogenhet att afgöra öfver sättet, hvarpå detta mål bör uppnås. Den fjerde och sista af hr R:s anklagelser gäller föreningen af de begge bildaingslinierna, hvilken hr R. anser såsom ett stort fel i elementarläroverkets organisations, Vi kunna här fatta oss kort. Olägenheterna af denna förening, hvilka isynnerhet för den svagare reallinien äro tryckande, hafva länge varit insedda och erkända. Det är äfven troligt, att man, när denna förening bragtes till stånd, ej var blind för de svårigheter, hon skulle komma att medföra, om man också icke föreställde sig dem så stora, som de efteråt befunnits. Men man ansåg dem mer än uppvägas af de fördelar, som den nya inrättningen medförde derigenom, att den, med minsta möjliga kostnad för det allmänna och, den enskilde, beredde den senare tillfälle till den elementarbildving, hav kunde önska. Hr R. ådagalägger visserligen, att det lärjungeantal, som för närvarande finnes på värd etementarlår verks, begge bildningslinier, Fn kunna, erhålla lika god undervisning med en betydlig besparing af lärarekrafter och dermed at utgifter för det allmänna. Men skulle staten anse sig böra tillhandahålla de begge slagen af fullständig elementarbildning vid särskilda latinoch realläroverk utan större kostnad och omak för den enskilde än dem, han nu behöfver underkasta sig vid deras anlitande, blefve detta påtagligen icke möjligt utan betydliga tillökningar i statens närvarande utgifter för elementarläroverket. Då dessa tillökningar eJ ens äro att tänka på, blir alltid frågan: är det, med förenadt afseende på det allmäcnas och den enskildes intressen, bättre att underkasta sig de olägenheter, som från de begge bildningsliniernas förening äro oskiljaktiga, mot fördelen af en beqvämare och mindre kostsam tillgång till den bildning de meddela, eller att genom liniernas skiljande sätta dem i stånd att utan hinder och intråpg från hvarandra fullfölja hvardera sitt mål, men underkasta sig olägenheterna af ett försvåradt tillträde till dem?