Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 2

Nej, fullkomligt klok, vill jag hoppas. Det kan ej vara din mening att gifta dig med henne? Hur skulle du kunna tänka på att så nedlåta dig? Du misstar dig fullkomligt härvidlag, Emily. Jag och min slägt blifva tvärtom hedrade genom en förbindelse med miss Anna Heretord. Hvad i all verlden kan du mena? Han svarade blott med ett fint leende på hennes fråga och hennes undrande min; kanhända ansåg han icke tiden ännu vara in för en förklaring. Jag lemnade rummet oc han följde efter mig: Anna, jag önskar att du skall följa mig upp i vestra flygeln; Georg säger sig gerna vilja se dig. Jag gick genast med honom. Georg Heneage satt i samma sjuksto! som förra gången, kringbäddad med kuddar. Jag tog plats nära honom och han slöt mina haader i sina: — så hvita och afmagrade! Ma nom bättre! Han, med det gulbi ansigtet, de plasarktade ögonen, de svärade andhemtningen! Anna, min lilla vän sedan forn Har pi alldeles glömt mig? Nej, jag har alltid kommit ihåg er, mr Heneage. Det gör mig mycket ondt, att se er vara så sjak. äst som det är. Mitt lif är en börda ör mig som för andra. Jag har ganske länge bedt Gud taga det och jag tror att han nu slutligen hör mina böner. Lemna oss ra minuter, Harry. 2 kände mig halft rädd då Harry Chandos gick. Hvad kunde den stackars sjuka vilja mig? — och han såg ut att vara så nära döden. Ni har ju qvar minnet af dessa olycks