Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 2

1 Norge ar 1869 blef afsiutad med ett omfångsrikt verk, benämndt: Om Renlighedsstellet i Norgen Hvilar också detta arbete — såsom vid ett föregående tillfälle fven blifvit antydt i denna tidning — på en grunduppfattning, som man icke utan skäl torde kunna karakterisera såsom lutande mot qvietism, och som småningom under författarens fortsatta sysselsättning med allmogens lif har utvecklat sig hos honom, bero också dess teoretiska slutsatser på ett underkännande af det individuella initiativets vidsträckthet, i det att författaren nästan väntar allt af hvad man kunde kalla sjelfva den nödvändiga, strängt vid traditionen bundna utvecklingen — så innehåller boken å andra sidan en stor rikedom af iakttagelser från den norska allmogens lif och har, likasom allt hvad som kommit från Sundts hand, sitt ursprung i ett djupt och omfattande intresse för ämnet. Det är icke en oblandadt ljus sida af allmogens lif, som här skildras med fotografisk noggrannhet; men det torde väl hända, ifall man egde dylika framställvingar från andra håll och isynnerhet från de skandinaviska grannländerna, att taflan derifrån icke just blefve mycket vackrare. Förteckningen öfver de under årets lopp utkomna statistiska arbetena afslutas med 1:sta häftet af nEfterretninger om geistlige Embeder i Norge, utgifna at Th. Boeck. Utarbetadt efter officielia källor, innehåller detta verk specificerade uppgifter om prestgällens inkomster, de embetena tillhörande kapitalerna, boställenas åkerbrak, Jadugårdar, inventarier 0. 8. v. Innan vi öfvergå till en ny litteraturgren, bör det tilläggas, att ett icke ringa antal till en deltemligen omfångsrika arbeten på historiens och hennes hjelpvetenskapers område hvarje år införas i tidningar och tidskrifter utan att sedermera utkomma i bokform, hvilket har sin naturliga förklaringsgrund deri, att tidningslitteraturen (samt vid sidan derat skolboksoch uppbyggelselitteraturen) är den enda, som hos oss kan gifva författare ett någorlunda anständigt vederlag för hans arbete. I de större norska tidningarne skall man derför nästan ständigt finna sådana längre artiklar af historiskt, statistiskt, statsekonomiskt eller politiskt innehåll; från den sista tiden kunna t. ex. nämnas i Morgenbladet: Norge i 1814—16, af (riksarkivarien M. Birkeland), Bidrog til Kristiania Byes Historie (af bibliotekarien L. L. Daae, till väsentlig del efter atlidne Chr. Langes efterlemnade samlingar), Skildringer fra New-Zealand (af cand. juris N. Mokn); i Aftenbladet: Af Oberst Nicolai Tidemands Optegnelsern, Skitzer fra Lapland (af professor L. K. Daa), Om en bedre Husholdning med Jagten i Norge (af forstmästaren J. B. Barth); i Daubladet: Skildringer af sidste Storthings Representanter, (påbörjade af HU. Schultze, fortsatta af en i värt politiska lit icke obekant, äldre författare, hvars anonymtet jag dock icke fördristar mig att här röja). Alla dessa arbeten tillböra enligt sin natur egentligen boklitteraturen; men sannolikt skulle icke ett enda af dem ha kunnat fiuna en förläggare, och författarne ha derföre varit glade öfver att få dem införda och betalta i tidningarne. Jag är icke blind för de mindre lyckliga sidorna af detta bruk både för tidningarne sjelfva, som derigenom belamras med en massa ämnen, hvilka nödvändigt måste upptaga en del af det utrymme, som rätteligen borde egnas åt behaändlingen af dagens frågor, och för litteraturen, då de på detta sätt offentliggjorda arbetena lätt glömmas eller åtminstone svårligen finnas till hands, när man kunde önska att rådfråga dem. Till och med den flitigaste tidningsläsare har, när ett par år förflutit, ofta blott ett dunkelt minne om, att en gång i en eller annan tidning skall ha stått en uppsats, som han kunde ha nytta af, men bar glömt både titel, författare och tid, så att det blir förenadt med stor möda att åter nppleta den. Men å andra sidan tror jag dock, att fördelen af detta specifikt norska bruk icke bör förbises. Värdefull läsning spridesi en stor krets, och mycket får offentlighet, som eljest icke skulle se dagens ljus. Och enligt våra förhållanden är det nästan en nödvändighet, att de dagliga tidningarne ha ett mera allsidigt innehåll än annorstädes, då de äro så godt som den enda profana läsning, som på år och dag är tillgänglig för en stor del af landtbefolkningen, icke blott bland allmogen, utan äfven bland den s. k. ståndspersonsklassen. Innan vi öfvergå till skönlitteraturen, möta vi ett par arbeten, som stå på gränsen mellan historia och vitterhet. Det första är: Ungdomstid og Rejseliv, Udvalg af Anton Rosings Breve og Optegnelser,, hvartill bör läggas: Anton Rosing, biographie par P. Chr. Asbjörnsen, — det sistnämnda en bearbetning af en artikel, hvilken urspruogligen stod att läsa i den af den aflidne författaren grund lagda och af Asbjörnsen fortsatta: Norsk Landmansbog. Tillsammans gifva de en vacIker bild af en författareindividualitet, som kanske verkade mindre genom sina skrifter än genom det upplifvande intryck af en lika ovanligt begåfvad som viljestark personlighet, han ingaf alla, som kommo i beröring med honom. Den norske Turistforenings Aarbogtc hvilken först började utkomma år 1868, blef år 1869 betydligt utvidgad och innehåller nu n mängd uppsatser — bland andra om norska jagtförhållanden af J. B. Barth, skogslif, beskrifningar öfver renjagten på Jotunfjellen, de båda bondejägarne 0. s. v. — hvilka visserligen äro af mycket olika estetiskt värde, men alla ha en viss uppfriskande doft trån skog och fjell. Den förening, som ombestyrt utgifningen af denna Aarbogp, stiftades för något mer än två år sedan i ändamål att underlätta och utveckla turistlifvet här i landet förnämligast genom att gifva lättare tillfälle ätt komma till ställen, som i synnerlig grad utmärka sig genom paturskönhet, genom bidrag till förbättrande af herbergena på de mindre trafikerade trakterna, till aflöning åt pålitliga vägvisare, till uppförande af stugor, der de resande kunna finna skygd vid de större fjellöfvergångarne o. 8. v. För eningen räknar för närvarande omkring 300 medlemmar. I På skönlitteraturens område har naturtigtvis intet arbete så mycket ådragit sig uppmårksamheten som Henrik Ibsens: De Unges Forbund,, hvilket det väl måste vara tillåtet att räkna till den norska litteraturen, ehuru det är skrifvet af en författare, som tyckes ha gått i frivillig landsflykt, och har utkommit hos en dansk förläggare. Efter den utförliga kritiska behandling, som detta arbete varit underkastadt, har väl hvar och en stadgat sin mening derom, så att en karakteristik öfver detsamma torde vara öfverflödig. Den litterära företeelse, som vid sidan häraf förtjenar största uppmärksamheten, är den fortsatta utvecklipgen af Maalstrevets, propaganda, och ehuru denna nu har börjat gå in äfven på andra fält än det rent estetiska, torde dock detta vara rätta stället att omnämna den. Utgående från ett filologiskt förälskande i allmogedialekternas formrikedom och öfriga antika skönhetsmärken, hafva målsträfvandets anhängare insett nödvändigheten af att gå vidare och uppställa begagnandet af allmogens talspråk i skrift icke såsom ett mål, utan såsom ett medel att sprida upplysning samt i det hela taget befrämja och styrka nationalkänslan. Det var också detta, som från motståndar